Fenomenet "RunStreak"
Det finns ett fenomen, framförallt inom ultralöpning, som kallas RunStreak. Det innebär att man springer varenda dag. Det är en streak. En följd. Ett sträck. Det finns självklart både för- och nackdelar, som med allt. Jag själv har valt bort det här sättet att träna på.
Det är såklart jättebra att röra sig varje dag. Vad som ”gills” som en RunStreak bestämmer man själv. Tre steg, tre minuter, tre kilometer? Man ställer sina egna krav. Det ska däremot vara varje dag för att räknas som streak. Personligen kan jag tycka att det blir lite konstigt att ”springa” tre steg och räkna det som en löptur. Någonstans kan jag tycka att man behöver byta om och i alla fall bli varm om det ska vara något annat än vardagsmotion, vilket jag inte räknar som en del av min träning. För mig skulle de där tre stegen inte ge något annat än en prick i kalendern. Det skulle inte tillföra mig något. Jag skulle ju inte ens hinna få den där sköna ”rört-på-mig-känslan” på tre steg. Jag har inget ”varför” att ta tre steg. Jag är lite mera ”allt eller inget”. Antingen tränar jag eller så tar jag ett myspass eller så vilar jag helt. Jag kan inte se nyttan i att ta tre steg ”bara för att”. Men det är som sagt för att jag saknar ett ”varför”. Har man sagt till sig själv att man ska springa varenda dag, oavsett vad, så kan man väl ta tre skutthopp fram och räkna det som att ha sprungit.
Men jag har så svårt att se nyttan i det här. Jag har så svårt att motivera mig till att göra en sån här sak ”bara för att”. Jag är kanske lite av en latmask? Jag älskar mina vilodagar. Jag behöver vilodagar. Jag tänker såhär: Jag orkar inte springa eller träna hårt om jag inte får vila. Sån är jag. Kör jag ett svinhårt benpass på gymmet och sen ett långpass dagen efter så ser jag ingen som helst anledning till att jogga några kilometer på den tredje dagen. På den tredje dagen vilar jag för att min kropp behöver det. För att orka en RunStreak skulle jag behöva dra ner på gymmets benpass intensitet, korta ner långpassen och köra många fler korta och lugna pass. Och jag vill inte det.
En annan sak som jag inte vill är att sluta lyssna på min kropp. Ibland säger den NEJ till all rörelse. All. Den vill inte ens gå ut till soptunnan. Då vilar jag. Jag är sån. Min streak skulle avbrytas ganska snabbt. Aha! Gör jag inte en RunStreak för att jag inte vågar misslyckas? Nej. Jag ser ingen poäng i det. Jag har också väldigt jobbiga krav på mig (främst från mig själv) på de flesta andra punkterna i livet, just nu. Livet går i vågor upp och ner med krav som ökar och minskar i perioder. Träningen är min avkoppling. Min stund att rensa skallen. Min stund där jag får tänka på annat än stress, press och krav. Träningen står vid sidan av livet, som en kompis man har mera tid med ibland och ibland måste prioritera ner eftersom annat i livet kom emellan. Så att sätta kravet att springa varje dag skulle för mig döda all form av löparglädje och addera massor av onödig stress. Det är redan nu lite upp och ner för löparglädjen och just det tror jag inte blir bättre av att göra löpningen, eller träningen, till ett krav. För mig skulle kraven döda den lilla lust som finns kvar, som börjar smyga sig tillbaka nu när jag försöker släppa kraven på att springa. Och behöver vi verkligen ett område till i livet som är fullt av krav?!
Såklart är det bra om man kommer ut varje dag och råkar man få till en naturlig, omedveten RunStreak så är at bara att tacka för det och lyfta på hatten till kroppen. Men när människor börjar springa sina tre steg trots att de har feber tycker jag att det gått för långt. Har man tappat sitt ”varför” då? Annars är jag ju nyfiken på varför man måste ge sig ut trots att kroppen skriker efter vila? Varför? Vad tjänar man på det? Är det en tvångstanke? Kan det börja som något kul men sluta som ett tvång man behöver hjälp att bryta? Varför är det annars så hemskt att ”bryta” sitt mönster när livet kommer emellan eller kroppen är sjuk? Kroppen blir sjuk och då behöver den hjälp att repa sig – inte löpning.
Klart att det är imponerande att springa varenda dag i massor av år. Men det baseras på att man varit frisk varenda dag i flera år, vilket i sig är helt galet! För hur häftigt det än är att springa varje dag kan jag plötsligt ändra mig vid tanken på att någon tränat med en infektion i kroppen. Det är inte coolt.
Men man gör såklart som man själv vill. Bara man har sina egna ”varför” klara för sig, och viljan, så är det bara att köra på.
