Jennifers träning

Träningsdagbok och tankar om träning och kost!

Den ökande klyftan mellan extremer

Publicerad 2015-02-24 19:44:21 i Träning,

Jag läste den här texten i DN häromdagen och den tog tag i mig på något sätt. Speciellt den här biten:
"Hälsoideologin slår mot oss alla. Gymmens morgonbesökare kanske befinner sig långt ifrån de överviktiga på bidrag, men de lider ändå av samma åkomma: en tendens att försvinna djupare in i sig själva. Hälsofantasterna kan fly in i deras privata wellness-domän. Fullt utrustade med dyra gymkort, aktivitetsarmband, hälsoappar och prenumeration på hälsomagasin kan de rikta all uppmärksamhet på sig själva och sina kroppar. Samtidigt försvinner de överviktiga in i sin egen värld. För att slippa tänka på det eviga kravet att leva hälsosamt och istället ta en paus från hälsopåbudet, kan de hänge sig åt det de får veta att dem verkligen är bra på: att äta ohälsosamt."

Det var som om något sög tag i magen. Självklart. Det har ju redan konstaterats så många gånger. De som tränar mycket tränar mer och de som tränar lite tränar mindre. Jag kan bara gissa att samma sak gäller med livsmedel. De som äter nyttigt äter nyttigare och de som äter dåligt äter sämre. Extremerna ökar. Klyftan mellan en person som lever hälsosamt och en person som lever ohälsosamt ökar. Det är antingen eller och det går inte att mixa. Det går inte att vara ”sam”?

Jag gissar att de här personerna sällan träffas (var träffas människor som inte känner varandra? Lever vi inte ofta i små plaskdammar av likasinnade?) och när de träffas – vad säger de till varandra? Lyssnar de på varandra? Förstår de varandra? Kan de hitta beröringspunkter kring hälsa som de kan enas kring och ha gemensamt? Jag kan bara utgå från mig själv. Jag träffar sällan okända, överviktiga personer. Jag ser dem på stan, men vi träffas inte. Vi umgås inte. Vi pratar inte. Skulle vi träffas – skulle vi ta upp ämnen som hälsa och vikt i ett samtal? Det känns som ett minfält. Det känns som att vi måste säga saker på rätt sätt om vi inte vill riskera övertolkningar och dålig stämning. Skulle vi prata om mat och träning alls eller skulle vi undvika det just på grund av minfältet? Skulle jag undvika det för att inte riskera att trampa på eventuellt ömma tår och den förutfattade meningen att en överviktig person inte är intresserad av träning, och skulle en överviktig person undvika det för att när ett träningsfreak väl kommit igång är det a never ending story, eller för att en överviktig person inte ”får” prata om sånt? Och hur bemöter vi i plaskdammen ”Träningsfreaks på kvarg” en överviktig person som pratar hälsa och vill vara med oss? Jag tycker ju att attityden i den lilla gruppen jag anser mig tillhöra är väldigt positiva, accepterande och i allmänhet positiva till alla som tränar (mycket eller lite) och vill lära sig mer om hälsa, som vill komma in och söker stöd. Jag ser bara sånt tas emot med öppna armar och "heja". Men så är jag ju också i mitten. Jag är redan inne. Jag är hyfsat vältränad och äter hyfsat bra och lever i stort sett som jag lär. Det är lätt att bli hemmablind. Jag ser bara positiva saker men jag ser långt, långt från allt och jag har en färgad blick. Hur ser folk utifrån på oss? Vad ger vi för vibbar? Kan man prata med oss? Förstår vi? Accepterar vi? Hjälper eller stjälper vi? Inkluderar eller exkluderar? Skiter vi i alla som skiter i oss? Och vad leder allt detta till?

Jag har en stark känsla av att det är fler likheter än skillnader mellan en ”ohälsosam” och en ”hälsosam” person, mellan en ”normalviktig” och en överviktig. Väldigt många likheter. Jag tror inte att någon vill vara ohälsosam. Jag tror att alla vill vara ”normalviktiga” eller i alla fall ha en vikt de mår bra i och av. Jag tror inte att någon vill ha ångest över utebliven träning. Jag tror att alla vill fylla sin kropp med bra näring. Så varför lever inte alla likadant? Vi vill åt samma håll. Vi har samma mål men vi rör oss åt varsitt håll och ökar klyftan. Hur fasen går det ihop?!

Det är inte lika viktigt för alla. Kanske någon ”offrar” sin egen hälsa för att ta hand om sina barn? De allra flesta vet hur man lever hälsosamt (är hälsomedvetna) men hur många gör? Är det här skillnaden mellan oss ligger? Alla vet. Vissa gör. Vissa gör inte. Få gör lite.
Det är inte lätt för alla. Det är inte ”bara” för alla att ta en promenad. Det är inte ”bara” att välja en sallad framför snabbmaten. Det är så lätt för oss som är inne i det att välja ”rätt”, att ta trapporna, att det är en ”självklarhet” att pipa iväg på en löptur (även om det faktiskt tar emot även för mig som älskar träning, efter ett par dagars vila). Vi vet. Vi är inne i zonen. Vi har valt vad vi prioriterar. Andra prioriterar annat. Vi behöver kanske lyssna på det och försöka förstå det? Kan vi hitta något sätt att mötas, prata, umgås, förstå varandra? Eller har vi som tränar en massa inte tid med det? Klyftan ökar. Jag skiter i att fråga vems fel det är för det spelar ingen roll nu.

Vi är en del av världen och en del av minst ett samhälle. Jag anser att det medför ansvar. Det betyder inte att jag tar det ansvaret, men jag är en del av hur det går. Vad jag skickar ut i världen påverkar den. För att återkoppla till texten jag länkade till i början, som lämnade mig med en känsla av skam och skuld, kan jag inte lova att jag kommer att ändra något i mitt sätt att vara, min träning, mitt twittrande eller min kost. Men jag kan fundera över det här. Vara medveten. Försöka lyfta blicken. Försöka ha det någonstans i huvudet. Det kanske gör något med mitt bemötande av andra människor?

Är det förresten självklart att ”vårt” sätt att leva är det mest hälsosamma? Att motionera och träna flera gånger i veckan, äta grönsaker eller frukt till varje måltid och undvika socker – är det bäst…?

Well, det är det hälsosammaste levnadssättet vi vet just nu. Jag lämnar det där. Forskning pågår och utveckling sker varje sekund.

Tvinga anställda att träna?

Publicerad 2015-02-18 20:11:41 i Träning,

Kalmar Vattens policy om träning har debatterats hårt i mitt sociala medier-flöde senaste veckan. Några är för, några är mot. Några är som jag - ambivalenta. När jag tog upp det på kontoret var det lite liknande åsikter som yttrades. Några var för – några var mot, av olika skäl. Det är problematiskt!

Vad jag tycker och tänker? Kul att du undrar!
För det första – det är gräddtoppen på tårtan. Resten av tårtan ska vara god först, annars spelar det ingen roll hur mycket grädde vi öser på. Stressen och arbetsbelastningen ska vara fixad först. Att slänga in nått träningskrav på en person som är nära magsår av stress och som jobbar massor av timmar övertid varje vecka kommer inte att skapa en hälsosam arbetsplats. Grunden först! Se till att arbetet funkar. Finns strukturella problem i det dagliga arbetet kommer inte träning att lösa dem. Men om allt rullar på…

Det är ett minfält. Att tvinga anställda att träna – är det okej? Tvingar Kalmar Vatten sina anställda att träna eller har de fortfarande rätten att välja bort träningen?
Som jag läser det kan de absolut välja att inte träna, men de kan då inte få löneökning. Alltså – de väljer själva om de vill träna och öka i lön eller inte träna och inte få någon löneutveckling. Jag, som redan tränar, läser det som en ekonomisk morot och inte som ett ekonomiskt hot. Jag ser det inte som möjligt att bli av med något men snarare som att det finns (ytterligare) en bonus i att träna.

Det är snårigt i ett ”gammalt” och etablerat företag. Kanske svårare i ett kommunalt bolag än ett privat? Men hade jag själv, idag, startat ett företag där jag ska anställa nya personer som alla kommer in med samma villkor från start hade jag absolut haft som önskan att de bör träna regelbundet. Skulle det stå det mellan två personer med samma kompetens och erfarenhet, som är hyfsat lika i övrigt, men den ena tränar och den andra gör det inte... Jag hade valt den som tränar - av den enkla anledningen att jag tror att den personen kommer att vara en effektivare medarbetare och passa bättre in i en arbetsplats där kulturen innehåller träning. Det ska vara ”kutym” i mitt företag att ta hand om sin kropp. Det hade inte funnits stora vetebullar och smågodis på alla våra möten eller alla fredagar. Självklart gottigott men inte sockriga gottigott som skickar blodsockret på bergochdalbanetur under eftermiddagen. Bra energi. God och bra.
Men hur gör man i det företag där personalen redan är på plats och kulturen redan finns där? Tassar. Lockar. Öppnar möjligheter. Försöker hitta ambassadörer. Försöker fixa fram alternativ. Visar respekt. Lyssnar på kritik. Försöker underlätta goda vanor och goda val. Har rejält goda argument. Låter det ta tid. Visar att det är kul! Visar att det gör gott. Får folk att själva välja. Men tvånget är tveksamt och en absolut sista utväg att ta. Å andra sidan – om 95% av personalen redan tränar och tycker att det är en bra grej, kan man tvinga de resterande 5% att haka på de resterande 95% av teamet? Som någon skrev: ”Jag gillar inte heller alla mina arbetsuppgifter, men jag gör dem ändå eftersom min arbetsgivare kräver det och det ingår i min tjänst”. De är sista 5% kanske inte blir glada över en förändring, men de som inte vill ha förändringen är kanske de som behöver den mest?

Men så kommer då nästa ”problem” eller ”risk” om alla är med på tåget och glada; Hur gör man i ett företag där alla peppar varandra och någon eller några kliver över gränsen till ohälsosam träning och ohälsosamt förhållande till träning och mat? Jag, som arbetsgivare, har ju krävt träning och skapat en sån miljö att det är träningsfokus. Ju fler som tränar och peppar, desto mer borde risken att någon ”övergör” öka? Har man som arbetsgivare rätt att kräva att en medarbetare taggar ner i så fall? Och vem bestämmer var gränsen går? Hur ska man som arbetsgivare och medarbetare fundera kring det här? Kommer kolleger att vara tillräckligt uppmärksamma på när någon går över gränsen? I ”vanliga” fikarum är det ganska vanligt att det reageras över hur nyttigt någon äter eller hur mycket någon tränar (även om det reageras på en "normal" nivå och sammanhanget istället tränar för lite). Försvinner det ”vaksamma ögat” i ett sånt här företag eller är träning och bra mat som kultur bara till det positiva?

Nästa nivå: Kan man kräva att de anställda äter hälsosamt? (Och vad är hälsosamt? Är det till exempel hälsosamt med LCHF eller att bara dricka juice i en vecka? Vem ska bestämma vad som är bra?) Kan man kräva att de anställda slutar röka eller inte röker när man anställer dem? Och får man då sparka de som de börjar? Får man styra hur mycket alkohol de får dricka? Det är svårt med gränser oavsett vad ens intention är.

Med tanke på de hemska arbetsavtal som jag sett exempel på i dokumentära tv-program eller läst om på nyhetssajter känns det ju som att det är fritt fram att kräva lite vad som helst som arbetsgivare. ”Vill du ha ett jobb så är det här vad som gäller” liksom. Arbetsmarknaden verkar se ut så. Så att kräva att personalen lever hälsosamt är ju ”snällt” i jämförelse. De tvingar dig att ta hand om din kropp och må bra. Men ska man jämföra anställningsavtal med vad som finns eller skapa sitt eget, utifrån sitt eget företag? ”Oavsett hur alla andra arbetsavtal ser ut är det här vår policy” och hur funkar det med arbetsmiljölagkrav i Sverige och EU? Snårigt, säger jag! Väldigt intressant och väldigt svårt. Lyssna på anställda och visa dem respekt. Ha utgångspunkten där och återkom hela tiden dit. Utveckla därifrån och lycka till!

 

Vad tycker NI om Kalmar Vattens policy? Bra? Dåligt? Integritetskränkande?

Rulltrappornas vara eller icke vara

Publicerad 2015-02-17 18:43:00 i Träning,

Nu bor ju jag i Göteborg, där kommunaltrafiken går ovan jord, utan trappor upp och ned till transportmedel. Så egentligen är det none of my business att rulltrapporna till flera tunnelbanestationer står stilla sedan igår. Men det väcker en del tankar hos mig.

Vem kom på rulltrappan? Hur gick tankegången? Varför behövdes rulltrappor när hissen fanns? Trodde folk att det skulle gå snabbare? Eller. Okej. Jag har varit i tunnelbanestationen Duvbo (när den hette det) som har en enormt megalång rulltrappa. Jag kan köpa att det ska vara en rulltrappa där. Det hade tagit ett par minuter att gå uppför. Å andra sidan inget fel i det? Det är väl bara att gå hemifrån lite tidigare? Men jag, som tränar en hel del, orkar knappt gå hela rulltrappan upp. Jag anser ändå att jag är hyfsat vältränad. Om jag knappt orkar kanske det kan vara legitimt med rulltrappa just där? Men det här fåniga med korta rulltrappor som det går snabbare för mig att gå bredvid än att stå stilla i – vad ska vi med dem till?!

Jag tänker nog på T-centralen från någon av linjerna upp mot pendeltågstunneln. Det är en jättekort rulltrappa. Eller Rådmansgatan upp mot Tegnérgatan. Superkort. Varför finns det rulltrappa där?
Min gissning är att det var en god idé som sen spårade ur och överanvändes. Från att ha varit ganska nödvändigt, som i Duvbo, till att bli bekvämt, som vid Rådmansgatan. Å tredje sidan – var går gränsen för när det ska vara en rulltrappa och när det ska vara en trappa + hiss? För absolut ska det finnas alternativ till trappa. Gamla, handikappade, människor på kryckor, ensamma personer med barnvagn osv osv osv. Självklart ska de kunna åka tunnelbana! Men de här latmaskarna, som har fått in en ful vana att stå i trappan för att det är bekvämt – behöver vi inte sparka dem i rumpan lite? Aktivera den där stora muskeln där bak och gå istället?!

Hade det fått plats mer människor i vanliga trappor än i rulltrappan? Knappast, va? Marginellt i så fall, där handtagen finns idag. Var man går upp och var man gå ner kan man skärma av med ett räcke och tydliga pilar – således behöver folk inte krocka om de inte måste. Snarare blir det mindre väntetid på rulltrappan om man istället kan använda det tomma utrymme som är ”nedåt” om ingen går där (istället för att en rulltrappa med en person i ska ta upp hela utrymmet).

Jag återkommer till ”varför”? Nu när vi ser hur rulltrappor bara spär på den här vardagslatheten, är det inte dags (speciellt nu när rulltrappor med tvång stängs av) att vi frågar oss om de verkligen ska vara kvar överhuvudtaget? Vilka effekter fick de här dagarna utan rulltrappor? Hoppade folk över att åka tunnelbana två stationer eftersom de skulle behöva gå uppför långa rulltrappor och istället valde att gå en bit ovan jord? Tog folk bussen? Cyklade folk? Stannade folk hemma från jobbet? Min förhoppning är det första, eller att folk insåg att det inte är så himla hemskt att gå i några trappor. Mardrömmen är att folk som inte behöver det åker hissen. Det vore fasiken skamligt och jag hoppas att den som gör det (för det är alltid någon) skäms rejält och funderar över hur den personen lever sitt liv och hur personen mår som inte orkar gå i en trappa.

Om man vill kan man ju dra till med aspekten elförbrukning. Vad hade hänt om vi plockade bort de rulltrappor som faktiskt inte behövs?

Ja, det här funderar jag över på en tisdagskväll...

Om

Min profilbild

Jennifer

Tränar, främst löpning och styrka. Jag vill öka distans, hastighet, springa off-trail och bli superstark.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela