Jennifers träning

Träningsdagbok och tankar om träning och kost!

Tredje joggingrundan i Shanghai

Publicerad 2014-04-28 09:56:14 i Träning,

Måndagsmorgonlöpning. Planen var att springa igår morse, men jag orkade inte. Jag var lite för lat. Låg kvar och värmde en frusen sambo istället. Sedan blev det Sunday brunch på Westin. Jag vet inte ens om jag ska försöka förklara det… Det är en brunchbuffé som behöver karta. På kartan kan man hitta bordet med rysk kaviar, ”oyster street”, en avdelning med traditionell frukost (typ bacon, äggröra och mackor), en gång med kebab, japansk grill, tacos och bbq. Det fanns självklart också efterrättsgången med glass, bakverk, pannkakor, frukt och choklad. I dryckesväg var det fri påfyllning av champagne (ja, äkta sådan), mojitos, frozen margaritas och självklart massor av juice. Jag hade glömt hur gott det är med champagne och mojitos! Kom därifrån lite salongsberusad, vilket är första gången på många år. Fyllde jag ”vuxen” nyss?

Det blev inte mycket mer gjort igår. Brunchen tog ett par timmar och sedan var vi ganska slut. Mysig hemmakväll fick avsluta söndagen. Så löpning på måndagsmorgonen? Yes. And I love it!

Nu hittar jag ju också hyfsat häromkring, vilket är mer än man kan säga om min Garmin. Efter att ha väntat på satelliter under hela ”Levels” med Avicci och hela ”Limousin” med Movits! och Maskinen gav jag upp. Jag kan ju inte stå och vänta hela dagen! Satelliterna hittade mig efter cirka en halv kilometers löpning - men den har tokfel. Jag har till exempel inte sprungit ute i vattnet! Jag sprang även längs med vattnet, inte inne i staden. Well, oh well. En kan inte få allt här i värden. Jag tror däremot att den mätt hyfsat rätt sträcka.
Det blir lite av ett intervallpass i den här stan. Springa på så att du har budget för ett rödljus som varar i 60-90 sekunder. Ändå gick det långsamt. Men äh. Huvudsaken att det var hyfsat jobbigt. Och ja, idag var det jobbigt. En mil blev det, ungefär.
Efter löpningen åt jag streetfood. En sorts pannkaka med stark sås och koriander i. Supergott!

Imorgon sticker vi iväg till Hong Kong. Hoppas få till ett pass där också, men vi får se.

Att se bra ut

Publicerad 2014-04-25 19:53:00 i Träning,

Varför måste man det?
 
Jag lämnar det här med hur våra kroppar ska se ut, för annars blir det här ett extremt inlägg.
 
Jag är löjligt ointresserad av kläder, hår och smink. På riktigt. Jag sminkar mig någon gång i kvartalet och då snackar vi mascara. Någon gång i halvåret kanske lite extra kladd runt ögonen. Jag har kanske tur som har naturligt långa och ganska mörka ögonfransar, men ändå. Jag orkar inte hålla på. Jag plockar det värsta runt ögonbrynen när det inte går att låta bli längre, men jag håller det så sällan det går och så få strån som möjligt. Jag orkar inte hålla på. Jag tar bort annan kroppsbehåring när jag själv tycker att det börjar se lite väl äckligt ut, men det dröjer oftast ett tag. Om jag råkar ha korta tights på gymmet trots håriga ben, eller råkar ha glömt att raka mig under armarna fast jag ska köra chins, så är det så. Det är ingen katastof. Jag orkar inte hålla på.
Naglar skulle jag (man ska aldrig säga aldrig men) aldrig lägga mer tid och pengar på än att kanske, någon gång i kvartalet måla dem med nagellack från H&M. Det är inte värt. Det är dyrt och tar tid. Jag orkar inte hålla på.
 
Jag bryr mig inte om vad jag har på mig för kläder. De fåtalet gånger jag behöver fundera över det får jag lätt ångest. Jag vill inte bry mig. Det kan nästan till och med få mig att avstå en fest eller andra tillställningar. Jag har inget emot att klä upp mig då och då men eftersom jag är så ointresserad lägger jag så väldigt lite tid och pengar på det så att när jag väl får lite lust att klä upp mig finns inget där. Jag vet heller inte hur jag ska klä mig för min kroppstyp och längd och det hela slutar med lätt ångest. Jag orkar inte hålla på. Men "alla andra" är ju så snygga så att jag känner mig fel vad jag än gör.
 
"Alla andra" verkar tycka att sånt här är kul, men jag förstår inte det roliga. Att lägga ner otaliga timmar på att leta efter kläder, gå in och ut i butik efter butik, prova, köa och varje morgon fundera över vad som matchar vad. Blä! Att därefter lägga ner ett antal minuter (5,10,20,30?) vareviga dag på att lägga kemikalier på ansiktet. Sedan ta bort allt på kvällen igen. För att göra om allt nästa dag igen. Blä! Stackars huden. De här tjejerna som ser ut som att de gipsat fejset och sen målat med målarfärg ovanpå. De ser verkligen onaturliga ut. Varför gör de så?! Och hur hinner ni med allt det här letandet efetr kläder och sminkandet på och av? Hur orkar ni? Vad är belöningen som gör det värt energin och tiden? Vad missar jag när jag låter bli att sminka mig och klä mig snyggt, förutom att slippa ha lätt ångest över att jag "borde" bry mig?
 
Som tur är har jag bara lite ångest. Jag kan stänga av den. Jag kan inse att jag är mer än hur jag ser ut. Jag kan inse att om någon jag möter ser ner på mig för att jag är tråkigt klädd och inte sminkad så är det den personens problem och att det inte har med mig att göra. Hur andra ser på mig handlar lika mycket, om inte mer, om dem än om mig. Precis som att mina åsikter om översminkade, utseendeintresserade personer som diskuterar läppstiftsmärken och spenderar timmar per månad hos frisör, nagelteknolog och vaxare handlar om mig.
 
Även om jag inte funderar överdrivet mycket eller ofta på det här kan jag inte låta bli att tycka att det är lite tragiskt. Jag var där. Jag tyckte också att det var viktigt att ha snygga kläder, fixat hår och vara sminkad. Det var på den tiden då jag såg mitt eget värde i andras ögon. Det var en mask och det gav uppmärksamhet. Här ska vi dock inte blanda ihop orsak och samband. Bara för att det var så för mig så är det inte så för alla. Jag vill säga det. Och när man börjar få ångest över att inte göra som alla andra, för att man inte orkar hålla på, så måste man se upp. Jag har inte koll på kändisar. Jag skiter i vilka kläd- och sminkmärken som är inne. Jag kollar sällan på de tv-program som diskuteras i jobbets kök. Jag tänker inte att ändra på mig för att passa in. Det är inte värt energin, tiden och pengarna. Jag kan inte leva ett liv jag inte vill leva för att kunna småprata vid en kaffebryggare. Jag är för kär i livet för det.
 
Jag förstår däremot det roliga med att köpa snygga träningskläder. Där kan jag go bananas! Jag skulle, om det var okej, gå omkring i träningskläder hela dagarna och på alla fester. Det är jag som är Sporty Spice!

Andra jogginrundan i Shanghai

Publicerad 2014-04-24 08:41:04 i Träning,

Min första joggingrunda som 25åring. Igår firade jag och E med att ta in på femstjärnigt hotel i närheten av People’s Park. Får jag gissa skulle jag säga att det är nån sorts motsvarighet till Central Park i New York eller Slottsskogen i Göteborg. En park.
Väl på hotellet slappade vi loss, sådär som man gör när man är en slackersnorunge på ett alltför lyxigt hotel. Vi tog ett bad också, mest för att badkaret var precis vid fönstret ut mot stan.
Bilder finns i min andra blogg, så gå dit :)
(Min nya blogg)

Vi lyckades få ett av de få rum som var på gaveln, med fönster åt båda hållen. Fint!

När vi ledsnade på att slappa så gick vi ut på stan för att leta efter mat. Vi kom hem med följande:
Chips, Budweiser, ananas, grillspett och jordgubbar. Det här med att äta i sängen, det gör man bara på hotell. Och det är sjukt bra!
Efter ett tag fick E springa ut igen för att fylla på med pizza. Jag planerade morgonlöpning!

Någonstans runt en femma (fem kilometer) hade jag tänkt mig. Om jag sprang längs med parken och sen svängde av så borde jag komma rätt.
Jag sprang vilse.
Efter ett tag tog de välklädda ”jobbnissarna” slut på gatorna. På husen stod det allt mer på kinesiska och allt mindre på engelska. De vänner vi bor hos har tipsat om att följa hattarna på husen (de flesta hus är höga och har ”hattar” på sig) och när jag började titta efter husen på andra sidan floden, som borde varit rakt fram, hittade jag dem typ bakom mig till vänster. Hm… Jag hade nu sprungit nånstans runt 3-4 km. Jag vände in på bakgator. Vilse. Kineserna kollade på mig som om jag vore vilse (det är inte gott om löpare här, om jag säger så…) och ja, jag var lite lost.
Här kommer fördelen med långdistans in. Det är bara att dra ner på tempot så kan man köra på en stund till.
Kartan stämmer dock inte alls. Jag sprang längs vattnet och längs med parken. Men men. Garmin och Kina kanske inte är kompisar...?
 


Till slut kom jag fram så att jag såg att jag var rätt. Sen tog jag mig upp på The Bund (strandpromenaden) och sen hittade jag hem utan problem.
Väl tillbaka vid hotellet hade jag redan spanat in att det fanns ett Starbucks. Men det var cirka 20 grader varmt ute. Det fick bli en frappe på väg upp till duschen.
Mums!

Om

Min profilbild

Jennifer

Tränar, främst löpning och styrka. Jag vill öka distans, hastighet, springa off-trail och bli superstark.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela