Jennifers träning

Träningsdagbok och tankar om träning och kost!

Sandsjöbacka Trail 44km 2015

Publicerad 2015-01-19 20:01:31 i Träning,

Jaha. Det där gick ju åt pipan...

Upp klockan 4 för att hinna äta frukost, gå på toa och packa det sista. Lagom slut efter att ännu en natt ha sovit riktigt uselt. Det verkar vara det jag gör nu för tiden. Tröttsamt! Jag åkte hemifrån vid 5:30. Också lite tröttsamt men inget att göra åt. Kom fram till Kungsbacka och följde "löpartåget" till Nordic Wellness. Hämtade min nummerlapp och fixade med vätskerygga, buff och pannlampa. Pannlampan har jag bara använt någon gång innan - under promenader med hund. Ingen löpning. Jag springer inte där det inte är upplyst. Å andra sidan springer jag extremt sällan i terräng, så tankarna jag satt med innan start var "vad tusan gör jag här?!", "det är för kallt!" och "jag vill inte!". Bra start? Näe. Jag bestämde mig för att springa utan musik eller något sånt. Dels vill jag höra folk runtomkring mig när jag springer i skogen eftersom "omkörningsmöjligheterna" är väldigt begränsade på smala stigar och jag vill hjälpa till (läs: inte vara i vägen) om nån vill fram snabbare. Dels tycker jag att det är trevligt om jag eller någon annan springer i ungefär samma tempo om man kan småsnacka under tiden. Långa lopp är sociala lopp.

I alla fall. Starten gick och jag som är asfaltslöpare är glad över 5-8 km "uppvärmning" på hårda vägar. Sen blev det ljust och vi kom in i skogen. Tur det, annars har jag haft väldigt svårt! Det gick annars förvånansvärt bra att springa med lampa. Den var inte tung och den satt inte för hårt eller skumpade. Bra att veta! Ibland kan jag behöva ett "tvång" för att testa nya saker. Annars låter jag gärna bli, eftersom det är obekvämt om det skulle uppstå problem under en löprunda. Då tar jag hellre ingen lampa och upplysta vägar - det bekväma.

Skogen var LERIG ! Det är ingen underdrift att skriva det med enorma bokstäver. Det var otroligt mycket lera på sina ställen. Roligt till en början, men efter ett par mil (och speciellt på upploppet) var det bara att skaka på huvudet och dyka i. Som mest hade jag faktiskt bara lera upp till knäna... Kallt, geggigt och härligt! Men - jag drack för dåligt från start. Jag hade inte kollat upp på vilka distanser det skulle finnas vätskestationer och jag hade tagit med mig för lite dricka ut för att våga "göra slut" på det innan första vätskan. Dåligt. Precis så som man inte ska göra, och det vet jag. Jag åt för dåligt också. Jag hade såklart ingen plan för vad och när jag skulle äta och min påse med Polly låg i stora facket och att ta av ryggan och öppna den hade varit för jobbigt... Dessutom, som toppen på den härliga gräddtårtan, fick jag otrolig mensvärk som jag kan få ibland. När jag bara vill lägga mig dubbelvikt. Som migrän för magen, om ni fattar? Just det går inte att påverka och det var nog det som fick mig att ge upp. Vid 17 kilometer gav jag upp. Jag slutade springa. Jag bestämde mig för att inte hoppa av. Loppets maxtid var nio timmar, och jag ville hinna till Annies föreläsning som var just då. Jag gav mig själv åtta timmar. Fullt rimligt eftersom jag gjort av med två på 17 km. Sex kvar att använda på 27 km. Jag promenerade en bit men började frysa så jag fick jogga i alla fall. Sen höll jag på så. Kom fram till första vätskan som var vid 19 km. Åt lite chips, fyllde på vatten i ryggsäcken och gick vidare. Joggade när det blev kallt. Självklart började det ganska snart regna och blåsa. Då blev det en lång joggingperiod. Sen mera lerbad och mera lerbad. Traska på. Komma ifatt ännu en person som gett upp. Han var less på leran. Jag förstår det. Han och några till körde jag växelvis med en bra stund. Alltså att de drog ifrån mig, gick och sedan körde jag ifrån dem. Som man håller på i långa lopp! Det är en del av charmen.

Sen var det elljusspår en sväng och sen den efterlängtade 33 km-vätskestationen som jag faktiskt hade koll på skulle komma efter just 33 km. Det är även ett "rep" där, alltså en senaste tid för passage. Det ville jag inte hamna bakom. Jag hann i god tid. Fick kaffe och kladdkaka herrejösses så gott det var! Plockade även fram ett gäng Polly. Sen drog jag vidare, joggandes eftersom jag var kall. Sprang fel. Mötte en löpare som vände så vi letade tillsammans upp markeringen, som inte alls var dålig. Det var vi som var för trötta för att se den. Kom nästan ikapp en tjej. Tänkte att jag skulle klå henne, men efter en stund orkade jag inte springa mera. Släppte iväg henne. Uppe i Änggårdsbergen kom jag ifatt en annan tjej som jag kutade om istället. Eller ja. Kuta och kuta. Jag krälade upp och släppte på lite i en nedförsbacke. Sen var det klättring som gällde. Över bäckar, ner för extremtleriga backar, under träd, över träd... Ja. Skitkul! Sen ännu mera lera. Och sen anar man målet. Men mycket "kringelkrok" i Änggårdsbergen (när man vet att det går att gena och komma rakt dit man ska). Traggla på... Kom äntligen (!!) ner i Slottsskogen! Nu var det bara sista biten mot vallen kvar. Men nä. Några ropade på mig att jag sprang fel. Istället för upp på slottsskoggsidan skulle man ner under vägen och upp på vallsidan. Jaja. Ner och upp. Men så ser jag att de dragit banan längs den där vallen som finns innan man kommer ner till parkeringen. Jag började skratta. Vilket jäkla skämt! Som om vi behöver ännu en backe, ännu mera terräng?! De måste haft bra roligt när de drog den där banan. De måste ha skrattat åt tankarna på arga, skitiga och trötta löpare... Men ja, det var bara att traska upp. Sen var jag äntligen inne på vallen och i mål. Synd bara att den där duschen jag kämpat mot i flera timmar var kall och därmed blev jäkligt kort... Äh. En kan inte få allt! Jag kom i alla fall i mål.

Under långlopp hinner man tänka, i alla fall om man ger upp. Jag tänkte massor. Det här var första loppet som jag gav upp men ändå fullföljde. Alltså, jag gav upp men fortsatte in i mål. Tidigare har jag gett upp och hoppat av. Men nu tänkte jag att det får vara okej att bara komma i mål. Jag är inne i en period av "Fight Club" (jag ser den ganska ofta just nu) och meningen "Loosing all hope was freedom" kom upp i huvudet. Så kändes det. När jag gett upp var jag fri att använda mina timmar precis som jag ville, och att bara traska omkring i skogen var också ganska trevligt. Som jag berättat innan har jag en ganska tung period just nu, med tiotusen saker att hinna på de alldeles för korta dagarna och att inte sova bra gör allt värre. Så jag passade på, därute i skogen, att fundera över det. Att fundera ostört i ny miljö. Med skogen som sällskap. Det finns ju saker att tänka på, men sällan tid eller ro att göra det. Jag insåg också, när jag gett upp, att jag har så väldigt höga krav på exakt och precis allt just nu och träningen ska vara rolig. I perioder får den absolut vara jobbig och med väldigt höga krav, men i perioder då allt annat är fullt av sånt kanske träningen måste få vara det enda område där jag faktiskt kan slippa just krav? Kanske måste jag släppa kraven i träningen? Jag behöver nog hjälp med det, vilket är ironiskt eftersom jag just tagit hjälp att sätta struktur och press på träningen. Men så kom något emellan. Typ livet... Ja, sånt gick jag och funderade över tills jag började frysa och då joggade jag lite istället. 6 timmar, 17 minuter och 38 sekunder efter startskottet klev jag över mållinjen. Och såhär såg det ut:

LERAAAAAA!

Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke!

Publicerad 2015-01-12 18:40:00 i Träning,

Jag går in i en tung period nu. Det händer massor i mitt liv, och allt vill jag inte dela med mig av. Men låt mig säga såhär: Jag har kanske en eller två kvällar lediga i veckan. Så brukar jag inte ha det. Jag tränar på morgonen för att kunna chilla och göra ingenting på kvällen – nu går inte det. Nu är det plan både före och efter jobbet och ibland även på luncherna. Det är mycket nu. Det är en tung period. Det är en period där jag måste bli Jennifer 2.0. En bättre version av mig själv, med mera energi och fokus.

Tungt med träning. Tungt med jobb. Tungt med annat. Många, många måsten. Många deadlines. Ibland slås jag av: ”Hur tusan ska jag fixa det här?!”. Jag förstår att nyckeln är: Massor av planering. Massor! I detalj. Och diciplin. Massor!

Och när hade jag tänkt ta tag i det? Det ironiska är att jag tänker att jag inte hinner planera för att hinna det jag ska göra. När jag hamnar här vet jag att jag har häcken full och att jag snart drattar omkull av bakvikt. Dags att ta ett djupt andetag och stanna för en sekund. Planera, strukturera, prioritera och reda ut. Viktigaste först och vad ska vara gjort när? Det är tidseffektivt att ta sig tiden att planera. Ibland. Backa. Se helheten. Ta tag i det från rätt håll och i rätt ordning. Prioritera bort saker som inte är viktiga. Julbelysningen kanske får hänga uppe en vecka för länge. Jag har viktigare saker för mig.

 

Det går inte att bromsa sig ur en uppförsbacke! Men ska man orka hela vägen upp kanske man ska dra ner på tempot, hitta sätt att ta sig fram, sätta delmål och låta det ta tid. Acceptera att det kommer att bli jobbigt under en period. Fortsätt kämpa. Till slut når man toppen. Och sen är det utförslöpa!

 

Och jag vill tillägga att jag har ett sug i magen. Ett pirr. En känsla av att vara något stort på spåret. Ni vet "första dagen i resten av mitt liv". Sån. Det må vara tungt en stund framöver men det är också alldeles, alldeles underbart!

Prehab - resten av mitt liv?

Publicerad 2015-01-08 11:45:00 i Träning,

Det kanske inte ens är ett ord. Rättstavningsprogram vill inte känna till det på varken svenska eller engelska. Men visst är det en bra grej? Pre rehab. Förebyggande grejer. Detta svintråkiga skitgöra! Men så jädra viktigt. Det är inget nyårslöfte men ett nyårsmål: Skadefritt 2015.

 

Jag ligger där på yogamattan nästan varje kväll. Det rullas på trigger rulle. Det gör ont, men mindre ont än det gjorde i början. Det blir bättre. Det fyller sin funktion. Jag går över till mina prehab-övningar. Det lyfts ben, det squatas och det lyfts röv. Det är varken jättejobbigt eller jättelätt. Det svåraste här är att flytta mig från soffan till mattan. Det här gör jag precis innan läggdags och då är jag ju inte supersugen på att röra kroppen, alls. Men det här handlar inte om att vilja. Det här är bara att göra. Det är här jag skapar förutsättningar för att skapa förutsättningar till att gå i mål i Mora. Jag tränar för att kunna träna för att vinna. Är ni med? Prestationer kräver träning och ju större prestationsmål desto mera träning. För att kroppen ska klara av all den träning jag gör behöver den prehab. Vissa områden av min kropp är klenare än de bör vara. Vissa områden slits mer än andra och måste därför få lite extra kärlek och träning. Det är vad prehab handlar om. Se dina riskområden och supporta dem. Rehabba regelbundet de saker du riskerar att skada, så att du slipper skadan, träningsavbrottet och den faktiska rehaben.

 

Jag ligger där på yogamattan och tänker ”va fan, hur tråkigt är inte det här?!”. Sen inser jag att det här är en livslång grej. Övningarna kanske kommer att ändras, men själva grejen ska jag hålla i. Det handlar om att hålla min kropp frisk och stark. Att den ska orka träna. Att den ska må bra. Hela jävla livet. För att det ger mig livskvalitet att träna och ha en stark kropp. Jag vill göra det hela livet. Jag vill inte behöva pausa, backa och börja om på grund av en skada när det bara tar en halvtimme om dan, framför tvn. Att byta soffan mot mattan en halvtimme i utbyte mot att vara skadefri, kunna och orka leva precis det liv jag vill. Vad tusan är det jag gnäller om?! Vad är en halvtimme om dagen att gnälla om? Det är ju knappt ens jobbigt.

 

Jag ligger där på yogamattan och inser att det här är en del av min kvällsrutin. En timme innan läggdags (vanligtvis runt kl 20 på kvällen) sätter jag igång med det här:

-Packa inför morgondagen, om packning behövs. Transportjogg är ett klassiskt exempel där det gäller att tänka igenom en stund så att man inte råkar komma fram till jobbet utan rena underkläder.

- Lägga fram kläderna till morgonträningen i vardagsrummet. Så att jag slipper tända lampor och väcka sambon när jag tassar upp tidigt.

- Rulla på trigger rulle. Rulla. Stretcha.

- Prehabba. Gör, bara gör.

- Stänga av sociala medier. Säga god natt och hejdå.

- Tvätta av fejset.

- Göra rent och borsta tänderna.

- Läsa lite i en bok.

- Sova.

 

I princip varenda dag avslutas såhär. Kanske i resten av mitt liv. Vissa vanor finns inte anledning att ändra på.

Om

Min profilbild

Jennifer

Tränar, främst löpning och styrka. Jag vill öka distans, hastighet, springa off-trail och bli superstark.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela