Jennifers träning

Träningsdagbok och tankar om träning och kost!

Det är egentligen tråkigt att springa långt

Publicerad 2014-02-28 11:43:00 i Träning,

Så - nu har jag sagt det!
 
Det finns flera anledningar till att jag inte borde säga det.
 
För det första så tror jag på att man står starkare fast vid saker man yttrat än tankar man bara tänkt för sig själv. Det blir mer på riktigt när man sagt det. Mer äkta. Mer sant. Man skapar sin egen verklighet genom hur man tänker och säger. Jag borde inte ens tänka såhär...
 
För det andra så utger jag mig för att vara ultralöpare. Jag har sprungit lopp som är längre än marathon (men ironiskt nog aldrig ett marathon) så jag har "rätten" att kalla mig det. Jag har sprungit det förut och jag är anmäld till flera lopp med riktig lång distans. Bland annat Ultravasan 90 km. Så jag är en person som springer ultramarathon - men är jag en ultralöpare? Tycker jag verkligen att det är roligt att springa långt?
 
På mina ensamma långpass så inser jag att det inte är så jäkla roligt. Det tar lång, lång tid. Kroppen vill inte mer efter två timmar och jag själv slutar att vara ett trevligt sällskap efter en timme. Vet jag då att jag har ett par timmar kvar så är det inte roligt. Not funny! Ont gör det också.
 
Men är det inte lite det som är själva grejen? Att jag gör det fast jag ville ge upp för länge sedan? Jag ville inte de sista tre timmarna men på något sätt sprang jag dem ändå. Det gjorde ont efter två timmar men jag kom i mål efter sju. Den där gränsen mellan det virdiga i smärtan och njutningen av att faktiskt klara av det. Den där jäkla envisheten som kommer av att jag sagt att "jag ska". Skövde 6-timmars, TEC och Ultravasan är såna grejer. Det kommer ju att vara vidrigt. Men fy farao - vad underbart det kommer att vara när det är klart. När jag kan se mig själv i spegeln och säga "Du gjorde det! Du sa att du skulle och du gjorde det!".
 
När jag kom i mål på Tjejmarathon förra året så var jag så jäkla förbannad. Jag hade ont i knäna. Jag tänkte verkligen inte ta ett steg till. Jag var arg på Annie och Madde som hade "mätt fel" och jag fick springa en heeeel kilometer extra! (Det där med att vi sprang fel ett par gånger hade liksom inte med saken att göra.) Jag var arg på mamma som inte hade låtit mig ge upp. Jag var arg på min kropp som gjorde ont. Jag var arg på att alla andra verkade så jäkla glada och nöjda med att vara i mål medan jag bara var arg. Jag var arg på kilometertiderna som var så nedrans kassa eftersom jag jämförde dem med en mil på platt asfalt.
Den sköna känslan kom långt efteråt. Inte ens när jag kommit hem och låg på soffan. Inte ens när jag åkte in till sjukhus mitt i natten med rusande puls på grund av vätskebrist och överansträngning. Men någon dag efteråt kanske... När det hade sjunkit in att jag sprungit 54 km i terräng. Kanske. Jag kan faktiskt inte minnas det där "shit, jag gjorde det!" ögonblicket...
Men det borde ha kommit någon gång. Varför skulle jag såhär i efterhand anmäla jag mig till fler, och längre, ultralopp annars? Hittar ni någonsomhelst logik här?! Är jag bara en idiot? Hatar jag mig själv? Varför vill jag göra det igen?
 
Varför springer jag mina långpass om de nu är så tråkiga? Är det inte bättre att bara träna det som är roligt?
Jag springer dem för att träna kroppen inför TEC och Ultravasan. Men varför vill jag springa de där långa loppen om det är såhär det känns? Det är tråkigt. Det tar tid. Det gör ont. Förbaskat ont!
 
Det svar på frågorna som vi kom fram till under Tjejmarahon var: Vi gör det för att vi kan!
 
Kanske letar vi alla efter något där vi kan känna att vi lyckats? Vinna en fight, göra fem chins, uppnå säljmålen på jobbet, vinna en fitnesstävling, springa milen under 45 minuter eller springa så långt det bara är möjligt? Kanske är det vad som driver mig? Att se hur långt jag kan komma?
 
Vägen dit är inte rolig, men av någon anledning gör jag det igen. Och igen. Det finns någonting där. Någonting i Grisslehamn. Någonting efter åttonde varvet i Täby. Någonting i Mora. Någonting som får mig att växa som person. För att jag klarade av det. För att jag kunde!
 
Och så får jag ju tårar i ögonen, redan, av den här inspirationfilmen från Ultravasan... Mäktigt, är ordet!
 
 

Träningsdagboken 27 februari 2014

Publicerad 2014-02-27 18:52:19 i Träning,

Benmos på morgonen och transportjogg på eftermiddagen
 
Benmos. Det benmos jag skulle skapat igårkväll, men som inte blev. Det blev istället på morgonen idag.
Jag kom in något sent till gymmet. Klockan hade redan blivit 6:15 när jag kom dit. Trodde att morgonrusningen skulle vara igång men det var lika lite folk som vanligt. Tre-frya personer förutom jag själv.
Squats, squats och lite mera squats. Enbenssquats på balansplatta. Det går bättre och bättre! Fån att ha behövt ha en hand mot väggen till att nu inte behöva ha dem utsträckta hela tiden. Framsteg. Kontroll. Den där nedrans bollen som jag ska rulla fram och tillbaka dödar musklerna bakom knäet. Det är så nyttigt! Tåhävningar som bränner sönder.
När det är jobbigt att komma hem (en och en halv trappa upp) så har jag gjort rätt. Mos!
 
Mosade ben
 
Jobba, jobba, jobba.
 
Efter jobbet - springa hem. I solen! Årsförsta utan vinterlöpartights och utan vindjacka. Underställströja och kompressionstights fick räcka. Mamma har gett tipset att klä sig som om det vore tio grader varmare än det är och det var 7 grader när jag stack iväg. Underställströja och vanliga tights funkade jättebra. Och vad det gick undan! Hade kommit fem kilometer på 24:51. Heja mig! Sista kilometern gick i 4:44-tempo. Det är jädrans snabbt för att vara jag. Jag var hemma på 27 minuter och 36 sekunder. Snabbt som blixten!
 
Snygga och snabba Helly Hansen-tröjan
 
När jag kom hem körde jag den där kvarten med yoga för höfterna och fick världens hemskaste kramp på baksidan av låret. Först vänster. Hyperventilera. Försöka få bort det. När det var nästan borta var det dags för högsesidan. Herrejädrans - en sån smärta! Helt galet...
 
Jag tycker för övrigt att detta är en bra låt:
 
(Jag hör inte riktigt låttexten så om hon sjunger något opassande så håller jag inte med om det.
Skön beat, är allt jag säger.)
 
Imorgon blir det alltså vilodag... Det är rätt att det ska vara vilodag men ska det samtidigt vara fredag? Vilken konstig kombination! Får försöka nöja mig med att planera rundor för lördagens och söndagens långpass istället...

Träningsdagboken 26 februari 2014

Publicerad 2014-02-26 18:46:00 i Träning,

Morgontransportjogg och vilokväll
 
 
En piggelinis framme på kontoret kl 7:14
 
Ni vet... Den här känslan av "jag ska gå upp strax" och sedan ligga kvar i sängen tio minuter längre än planerat? Men ändå känna att det är okej? Ändå ha en timme kvar till utspring? En timme att äta lite yoghurt, dricka kaffe och vakna på. Det är verkligen så ostressigt det kan bli. Därför går jag upp så förbaskat tidigt nästan varje morgon. Jag tar till väldiga mariginaler för att slippa stressa, för att det är så skönt att kunna ta det lungt på morgonen. Sitta under täcket i soffan och dricka mitt kaffe i lugn och ro. Se klockan ticka på men veta att jag hinner. Ladda. "Snart gäller det. Snart ska jag dra på mig kläderna. Snart..." Har nyheterna inte börjat än så kollar jag på någon komediserie. Oftast är inte löpningen något jag bävar inför. Jag behöver inte tvinga mig ut och därför göra det innan jag hunnit ångra mig. Oftast är den något jag längtar till.
Skorna var så smutsiga från långpasset i Skatås i lördags att jag var lerig mellan tårna när jag kom fram. Smutsen gick alltså genom strumporna. Fräscht. Får se hur lång tid det tar att springa dem rena...
 
Jobba, jobba, jobba.
Lunchdate på da Matteo med söt-E.
Jobba, jobba, jobba.
 
Skulle tagit benpass nu på kvällen, men redan vid tre kände jag mig sjukt trött och började få huvudvärk. Jag är ingen kvällsmänniska. Efter jobbet vill jag bara lägga mig på en soffa och mysa. Jag är liksom färdig när jag jobbat klart. Eller så är det bara nu, medan jag fortfarande känner mig rosslig och har kli i halsen, som det är såhär. Kvälls- och dubbelpass har ju funkat förut. Något är fortfarande off. Energin är på men den når inte riktigt upp i de nivåer där jag brukar ligga. Den tar liksom slut tidigare på dan. Jag skippar ännu en vilodag imorgon och kör benpasset innan jobbet. Jag verkar ju vara som bäst innan klockan 7 på morgonen...
 
Visst är vilodagar viktiga och det är viktigt att hålla sig till planen, men jag tror ibland att det är bättre att planera om så att träningen blir av än att köra ett pass om jag är hängig. Alternativt att faktiskt ta en extra vilodag. Men jag tror att jag behöver ta benpasset och helst tar jag det inte på fredag kväll eftersom jag ska köra dubbla långpass (back to back som det tydligen kallas) i helgen. Om jag behöver så kanske jag istället tar vilodag på fredag och ställer in morgonlöpningen. Eller springer hem från jobbet imorgon. Vi får se, vi får se. "Kontinuitet är nyckeln" sa coachen för ett tag sen. Jag tar det dag för dag.
 
Ojsan, hoppsan! Nu kom E och ställde en skål med glass framför mig och knappar fram House of Cards på Netflix. Bäst att stänga ner. Myskväll - oh yes!

Om

Min profilbild

Jennifer

Tränar, främst löpning och styrka. Jag vill öka distans, hastighet, springa off-trail och bli superstark.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela