Jennifers träning

Träningsdagbok och tankar om träning och kost!

Träningsdagboken 28 november 2014

Publicerad 2014-11-29 11:13:12 i Träning,

Fredagsfräs!

Fräs. En dag i 180 km/h. En lång dag. En hård dag. En fräs-dag.

Jag började min dag när klockan ringde klockan 4. Upp och dricka kaffe i lugn och ro. Vid 5:30 var jag på gymmet. Körde benpasset och det gick lite bättre än i måndags. Fortfarande framsteg!

Hem. Dusch. Frukost. Jobb, jobb, jobb. Avsluta arbetsdagen med morotskaka, kaffe och en halv lussebulle innan det var dags för klädbyte. I torsdags kväll kollade jag på schemat för helgen och insåg att jag inte kommer att ha minsta lilla lust till långpass under lördag och söndag. Idag åkte hunden hem och ikväll ska vi ut och äta med sambons föräldrar. Imorgon har jag tvättstuga på eftermiddagen och innan dess vill jag hinna "sanera" lägenheten efter tre månader av hund och göra boningen redo för julmys. Således: ingen tid för långpass. Ingen lust att pressa in långpass här. Så jag bestämde mig sent på kvällen för att ta långpasset efter jobbet. Galet egentligen - efter jobbet vill jag ju endast och enbart hem för att äta och sova. Jag orkar aldrig träna efter jobbet. Men här var det pannbensträning!

Jag bytte om. Tog på vätskeryggsäck och packade på mig några godisar. Sen var det bara att sticka ut. Två plusgrader som mot slutet av rundan var borta och temperaturen nere på noll. Pannband, vantar och buff om halsen. Reflexväst utanför vätskeryggsäcken. Knöligt med slangen men vad gör man? Det fick bli lite knöl. Sen stack jag iväg på min planerade rutt. Fem kilometer hem skulle istället bli någonstans mellan 20-30 kilometer. Jag skulle ut på helt nya vägar! Jag håller mig på cykelvägar som är skyltade. Först ska jag till Frölunda och därefter till Mölndal och sen hem till Gamlestaden. Jag hittar fram till Älvsborgsbron och från Mölndal och hem... Men mellan bron och Mölndal har jag noll koll.

10734114_10152962356885815_3210347150885211533_n
Planerad rutt.

Skärmavbild 2014-11-29 kl. 11.04.32
Faktisk rutt. Mest felspringning vid Eklanda/Mölndal?

Jag sprang lite vilse vid två-tre tillfällen kanske. Plockade upp en karta och kollade av läget. Vågade inte lita på två skyltar, vilket nog var dumt. De hade nog visat mig rätt. Blev således två små omvägar - som mot planerad rutt blev genvägar? Hm.

 Fäääärdig!

Jag stack iväg från jobbet vid 16:30 och var hemma 19:15. Hade då sprungit 26 kilometer. När jag kom hem hade sambon middagen på gång och efter en lång, lång överdrivet varm dusch kunde vi krypa upp i soffan med varsin tallrik, precis lagom till På Spåret. Livet, säger jag bara! Men jag hade lite svårt att äta och mot slutet av programmet var jag rejält trött i både huvud och kropp. Kröp ner i sängen vid 21:30. Gaaalet skönt!

Le, Löpare, le!

Publicerad 2014-11-27 18:30:00 i Träning,

Igår under min morgonjogg gjorde jag experiment. Jag brukar visserligen le mot andra löpare, även om jag lite mer restriktiv med leenden mot löpare utan reflexer (skärpning, Göteborg!). Men igår log jag mot alla löpare. Jag försökte få ögonkontakt och log stort mot de jag mötte. Jag ville se hur många leenden jag kunde få tillbaka. Jag mötte fem löpare (varav två hade reflexer…) och jag fick bara ett leende tillbaka. Alltså 20% ”smile rate”.

Om man ska hälsa eller inte tycker jag är en ständigt pågående fråga. Måste man? Ska man? Hur ska man göra det? Är det otrevligt att inte hälsa? Är det otrevligt att inte hälsa tillbaka? Varför ska man hälsa? Är det ens trevligt att hälsa eller är det ett intrång i andra löpares bubbla?

Jag hälsar när jag är på bra humör eller om jag ser någon som ser ut att behöva lite pepp. Jag hälsar genom att le. Ofta har människor lurar i öronen (jag själv inkluderad) så ett ”hej” kanske inte hörs. Ibland får jag inte ens ögonkontakt med andra löpare. Det kan jag tycka är lite tråkigt, men inget jag lägger på minnet eller stör mig på (om jag inte är arg redan innan men då stör jag mig på allt). Lite ögonkontakt, lite leende eller lite ”hej”. För att man vill. Det är det viktigaste. Jag vill absolut inte ha till något jäkla hälsningstvång! Det blir ju bara löjligt. Man är ute och springer ensam för att det är kravlöst i relation till andra människor. Man har all rätt att vara i sin egen bubbla så länge man undviker att springa in i bilar, barnvagnar, andra människor och hundkoppel i den mån det går utan att hoppa in i buskar. Man måste inte ta ögonkontakt. Man får vara för sig själv – det är ju det som är tjusningen med löpning!

Men visst finns det något, löpare emellan, som bara är mellan oss? Någon liten, liten del som andra inte förstår? Får man säga så? Och är det inte lite, lite som att vara med i en klubb fast man är helt ensam? Eller finns det löpare som inte vill vara löpare? Som springer utan att de vill vara med i gruppen ”löpare”? Som inte alls har sin identitet i det, minsta lilla? Som ser sig till 80% som mamma och 20% som chef och löpningen bara är något som blir, inte som något hon är? Känner hon att hon behöver hälsa på andra löpare då? Njae, varför skulle hon det? Hon hälsar ju inte på några andra hon möter på gatan…

Hälsa eller inte hälsa. Gör vad tusan du vill! Men det hade varit roligt att se vad de olika städerna i Sverige och världen har för ”smile rate”…

Träningsdagboken 24 och 26 november 2014

Publicerad 2014-11-26 20:21:07 i Träning,

Benpass och dubbellöpning

I helgen tog jag det lugnt. Vilade ut förkylningen. Umgicks med syster. Bakade. Men måndag morgon hängde jag på gymmet igen! Benpass. Jobbigt. Skulle tagit överkroppspasset på tisdag morgon men orkade inte. Fail, fail, fail. Sedan fortsatte tisdagen i samma anda. Fail, fail, fail. På kvällen var jag rejält grinig och less. Då lägger vårt internet av - mitt i Homeland! Jag kan ju bli svinförbannad för mindre. Jag avslutade hela den dåliga dagen med att inte hitta sändaren till mitt pulsband. Det blev någon sorts droppe lagom till läggdags. Suck och god natt. Måtte onsdagen bli bättre!

Jag sov jättedåligt. Drömde mardrömmar precis hela natten. Inte samma dröm, men mardrömmar. Massor. Suck igen. Men trots det orkade jag mig upp och iväg på en längre morgonrunda med podcast i öronen. Jag lyssnade på TSKNAS och där var Jack Werner från Metros Viralgranskaren. Han pratade om sin bok om spökhistorier. Passande för en mörkrädd, ensam löpare i mörker och dimma. Mhm... När jag kom fram till jobbet hade jag hunnit bli jättehungrig! Men viktigast först; Jag hittade sändaren till pulsbandet i ombytesväskan. Score! Sen åt jag en havregrynspepparkaka och drack vatten innan jag gick ner till gymmet för en lång och skön dusch. Därefter jobbade jag en snabbis, åt en lätt frukost och stack sen iväg till Metros frukostseminarie med... Just det. Jack Werner. Roligt sammanträffande! Vi fick även hans bok som jag under morgonpodden blev lite sugen på att köpa. Score! Vilken morgon. Det tar sig? 

 Tack vare planering var allt annat redan på plats på jobbet. Så detta var enda packningen jag hade med mig imorse.

Under lunchen körde jag intervallpass tillsammans med en säljare. Två kilometer till Slottsskogen och därinne tog vi fem backar. Så snabbt vi kunde. Fy tusan! Nära maxpuls och mjölksyra. Härligt och vidrigt på samma gång... Sen tillbaka igen, totalt nära sju kilometer. Sen snabbdusch och stor lunch. Sen planerade jag och bokade jag grejer för att fira sambons 30-årsdag om exakt en vecka. Massa roligt att se fram emot. Score! Och för att avsluta dagen kunde jag köpa TRX-band (nya i inplastad förpackning) av en kille på Blocket som inte bara säljer dem billigt, han levererade dem dessutom till jobbet. Score! Herrejisses, så bra det blev ändå.

 Intervaller. Nära maxpuls.
 
 TRX-band. Älskar't! (Nej, mitt gym har inga. Ja, jag kommer att ta med dem dit - och sen hem igen)

Om

Min profilbild

Jennifer

Tränar, främst löpning och styrka. Jag vill öka distans, hastighet, springa off-trail och bli superstark.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela