Jennifers träning

Träningsdagbok och tankar om träning och kost!

Träningsdagboken 29 september 2014

Publicerad 2014-09-29 19:32:13 i Träning,

Transportjogg, hundintervaller och intresseanmälan till Ultravasan 2015!
 

Idag anmälde jag mig till Ultravasan 2015! Eller, anmälde och anmälde...

Vasaloppet har börjat med en ny typ av anmälan. Det här kaoset som blir när alla ska anmäla sig prick klockan 9 på en vardag så att hemsidor kraschar eller man blir utan om man råkar ha en något, något segare webbläsare; Det ska bort. Det är inte rimligt att behålla det systemet när startplatser tar slut på 30 sekunder (vanliga vasaloppet). Ultravasan förra året tog 29 minuter att fylla. Första Ultravasan. 750 platser. De fick släppa 100 extraplatser för att locka utländska deltagare som inte fick plats efter den här halvtimmen. Men det systemet har vasaloppsorganisationen skrotat nu. Den där hetsen att vara "först på knappen" är borta. Istället kan man göra en intresseanmälan under tre dagars tid. När under de här tre dagarna man skickar in sin anmälan är irrelevant. När man gjort en intresseanmälan sorteras man in i en av två grupper; Lojal eller ny. Lojal är man om man gjort loppet någon gång under de senaste tre åren. Ny är precis som det låter; man har inte gjort loppet inom de senaste tre åren. Om det finns fler anmälningar än platser när intresseanmälan stänger blir det lottning i de två grupperna. Skulle man som lojal inte få plats bland de lojala fattar jag det som att man kan ha en chans i lottningen i gruppen av nybörjare, beroende på hur stor den gruppen är. Jag kan också ha missuppfattat det där sista. Som vanligt sitter jag lugnt i en båt där jag själv inte ror eller styr. Det blir som det blir.

Ett intressant sätt att göra det på. För jag håller med om att något måste göras. Det är inte rimligt att hänga på låset till alla stora lopp. Jag kan ju till och med tycka att det är synd att man måste anmäla sig nära ett år i förväg för att ens få någon plats. Synd att det inte finns plats för spontanitet...

Jag vet inte hur öppen jag varit med det just här i bloggen; Att jag skulle lägga ner min ultralöpning ett tag... Jag vill flytta fokus. Jag vill hänga mera på gymmet. Bygga lite muskler istället. Jag är så less på att springa långt. Långpassen är så tråkiga. Det är bara ångest inför de passen. Gymmet är kul och frivilligt men långpassen är ”måsten”. Jag anser att livet är tillräckligt fullt av ”måsten” utan att träningen ska vara ytterligare ett. ... Men så börjar det tisslas och tasslas om att folk har skrivit upp sig på intresseanmälan... Jag ser på filmer från loppet... Jag kommer ihåg känslan av att starta och att gå i mål... Jag blir lite tårögd... Jag får ett pirr i magen... Och så glider jag in på hemsidan i alla fall… Klick-klick.

Några säger att ultralöpningen är ett gift. Och kanske har de rätt. En del av ultralöpningen är alla underbara människor man får springa tillsammans med under loppet. De killar vi hade sällskap av på slutet, till exempel. Vi var så slitna allihopa – men humöret var det tamigtusan inget fel på! Det var så mycket pepp. Det var så mycket ultra. De stafettare som sprang om oss på slutet verkade lite förvånade över att vi var så hjälpsamma (flyttade oss ur spåren) och att vi hejade på dem. Som man gör i ultraloppen. Man hejar, peppar och stöttar varandra. Är det jobbigt kan man slå ner på tempot och göra sällskap med någon som springer lite långsammare. Prata lite skit och lära känna varandra en stund. Sen drar man vidare eller stannar en stund, precis som man vill. Vill man ha draghjälp hakar man på någon som är piggare. Det blir kanske inte så mycket snack men litegrann orkar man oftast med.

Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra med TEC, Täby Extreme Challenge. Jag gissar att jag måste bestämma mig snart. Åtta mil i april. Det är inte jättelångt kvar till dess. Just nu känns fem kilometer hem från kontoret jobbigt. Marathon den 9 november kanske blir en mätpunkt och formkoll?

Och såhär funkar det också inom ultra – är man inte med och springer så är man väldigt uppskattad som funktionär. Så på något sätt är jag säkert i Täby den 18 april. Som funktionär, pacer eller löpare återstår att se...

Idag sprang jag som sagt hem från jobbet. Tre kilometer hemifrån kom jag ifatt en transportlöpare som höll samma tempo som jag. Så jag ryggade honom nästan hela vägen hem. Låg fyra-fem meter bakom. Han kände sig nog jagad (kollade bakåt väldigt ofta) och liite snabbare än tänkt gick det nog för mig också... Men det var kul att jaga och stressa på! När jag kom hem möttes jag av en överpeppad greyhound som ville ut. Redan svettig tog jag på en jacka och sen tog vi en promenad ut i "skogen" och körde intervaller. Snabbing!

 

Träningsdagboken 25 september 2014

Publicerad 2014-09-26 18:10:58 i Träning,

Två steg fram och ett steg bak - så kanske jag kan sammanfatta gårdagens möte med Björn?

Det vi gjorde igår var att inspektera nuläget. En "nollmätning" som jag kallar det. "Nulägesanalys", kanske man också kan säga? Det gick ut på att se vad som finns i min första ruta. Min startpunkt. Identifiera svagheter, skevheter och ömma punkter. Att höfterna var "risiga" visste jag om. Magmusklerna hoppades jag skulle vara okej, men med allt prat om inre och yttre så var jag väldigt osäker...

Han började med att bara kolla på hur kroppen såg ut då jag stod upp. Lite sisådär. En del att jobba på. Sedan fick jag lägga mig på en massagebänk och så började han trycka på mina ben. Aj! Lagom stelt. Mycket att jobba på. Sedan kollade vi rörligheten i kroppen. Mycket att jobba på. Väldigt ojämnt mellan vänster och höger ben. På ena sidan ska rumpan stärkas och sträckas och baksida lår ska bli rörligare medan rörligheten i baksida lår var helt okej på andra sidan men rumpan var stel... Om jag sprungit och snedbelastat ett tag? Eventuellt... Jag ska även börja rulla mina vader. Jag springer ganska mycket på framfoten men stretchar eller masserar aldrig vaderna. De är muskliga men stela.
Jag har hyfsat bra magmuskler ändå. På mitten. De inre musklerna är med mig - skönt!

Därefter var det dags att prova hur jag gör med den här koppen och dess skevheter. Hur hanterar jag utfallssteg? Squats? Hur hanterar jag det när jag springer? Fail, fail, fail. Det här svider verkligen i egot. Jag vinglar och vinglar, är skev och "vobblar" mycket när jag springer. Ingen styrsel på knäna som faller inåt i vare steg och höfter och rumpa gör som de själva vill. Hänger och flänger till vänster och höger. Det är inget tvivel om att jag behöver stärka upp mycket - med center på rumpan, upp och ner och runt omkring. Hela det området behöver en massiv uppstrukturering. Så igår fick jag ett första program att jobba med fram till nästa möte på tisdag. Jag tror absolut inte att det programmet är över då - men det kanske kan byggas på med lite mera roliga och jobbiga grejer?
Jag har svårt för det här med att starta långsamt. Jag vill gärna köra åtta pass i veckan, bli tvärslut och se stora resultat på en månad! Men det här är bättre. På lång sikt. Och det är ju den sikten jag har. Åratal framöver. Min kropp ska hålla resten av mitt liv och förhoppningsvis blir det långt. Jag hinner nog gå sönder ändå, på vägen mot döden...

Efter det här mötet sprang jag hem. Det är ganska exakt fyra kilometer. Det tog 21:40 och när jag kom fram var jag slut. Det här maratthonet jag ska springa om en och en halv månad känns tungt...

Vidervila!

Publicerad 2014-09-18 12:48:00 i Träning,

Vider som i vidrigt. Jag tycker inte om att vila!

I tisdags joggade jag med hunden. I två kilometer hade vi det ganska trevligt men sen började han tappa tempo. Då tog vi en kilometer till i lägre tempo och sen gick vi en kilometer till efter det (för att komma hem igen). Jag hatar att erkänna det men tre kilometer var ändå ganska jobbigt... I lördags tränade jag axlarna och magen. Träningsvärken gick bort igår, onsdag. Vad tusan händer?!

Det är så tråkigt att vila. Men vet ni vad? Efter ett tag vänjer man sig... Jag är nog där nu. Jag har vant mig. Jag sover gärna till klockan 5:45 och snoozar i en halvtimme-timme. Går ändå och lägger mig runt 21-22 och sover gott hela natten. Jag är helt klart ur fas. Jag är ur mitt normala tempo. Jag är "förslappad"! Det känns inte alls bra. Det värsta är ju som sagt hur tungt det känns när jag väl tränar. Och då är frågan; Har jag vilat för mycket eller vilat för lite? Hur vet man det? Enligt dagar som gått och rent fysiskt har jag nog vilat färdigt för länge sedan. Å andra sidan har jag levt med ett ganska hårt schema och psykiskt tryck (från mig själv) i ungefär ett år. Från september 2013 då jag började schemat för att springa åtta mil i april till slutet av augusti då det stora slutmålet UltraVasan var över.

Det har snart gått en månad sedan UltraVasan. Jag har tränat mellan. Jag har försökt rejsa. Jag har en psykisk vilja att komma igång. Jag har så nedrans tråkigt och känner mig trött hela tiden. Jag har dock lovat mig själv att ligga lågt tills jag kört igenom min kropp tillsammans med Björn. Det är liksom ingen idé att starta upp projekt innan dess. Jag är helt mål- och planlös just nu och det var fine en period. Men nu kliar det i hela kroppen. Jag måste göra något! Jag måste ha en plan!

På lördag är planen att springa Orust Tvärs. 30 kilometer på stigar över Orust. På fredag opererar jag bort en leverfläck på ryggen och kommer att behöva sys ihop efter det. Förhoppningsvis kan jag ställa mig på startlinjen på lördag, men jag har ingen aning om hur stygn i ryggen känns - speciellt inte vid löpning. Jag vill springa, men om det är obehagligt med stygnen så låter jag bli. Det är bara ett lopp...

Om

Min profilbild

Jennifer

Tränar, främst löpning och styrka. Jag vill öka distans, hastighet, springa off-trail och bli superstark.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela