Jennifers träning

Morgonlöpning och skogsintervaller

Om jag inte räknar fel och glömmer bort pass borde det vara ungefär två månader sedan jag tog ett morgonpass i löparskor. Två månader. Då var det fortfarande ljust på morgonen. Nu var det kolsvart ute, med undantag för en stor måne som visade sig stundtals och blixtar lite då och då. Jag hade glömt reflexvästen på jobbet inför kvällens pass. Inte okej! Tog på min "reflexjacka" från Asics, som ska vara ljusreflekterande, och satte reflexer runt fötterna. Jag skulle alltså behöva hålla stor koll på bilarna och samarbeta. Jag fick utgå från att ingen såg mig och om man tänker så går det oftast bra men det är obligatoriskt med mycket reflexer även om man springer i gatubelysning på trottoaren! Jag skämdes verkligen när jag klev ut... Väl ute var det riktigt trögt första biten. Jag ville bara vända om och springa hem. Men efter en kilometer var jag varm och efter två gick det snabbt! Nu när det är mörkt kollar jag sällan på klockan. Jag kör bara. Men de få tillfällen då jag kollade på klockan var min enda tanke att det går för fort. Skit samma. Det är bara fem kilometer. Det slutade med att jag kom 5,38 kilometer på 29:52. Snitt på 5:33 min/km. Helt okej tid för att vara kl 5:30...

Egentligen ska morgonjoggen på onsdagar vara transportlöpning men jag hade jobbdatorn hemma och jag ville inte springa med den på ryggen till jobbet. Så jag sprang, duschade, åt frukost och åkte sedan till jobbet. Istället för att springa till jobbet, duscha och äta frukost. Potato, tomato.

Efter jobbet åkte jag upp till Skatås, eller Härlanda Tjärn. Där körde jag ett pass med Team Nordic Trail, med begynnande huvudvärk som gjorde sig väldigt mycket påmind under uppjoggen. Inte okej! Jag fortsatte i alla fall och den höll sig borta under själva passet. Jag körde utan pannlampa. Det funkade bra till stor del men sista kvarten var det bra mörkt och de som hade pannlampor med sig använde dem. Jag kör inte med pannlampa eftersom jag är mörkrädd. Nu, när det är mörkt på både morgon och kväll, springer jag i gatubelysning, men jag blir nog mer eller mindre "tvungen" att skaffa en lampa - för att kunna vara med på dessa roliga pass och för att övervinna mörkrädslan som faktiskt är obefogad. För det var riktigt roligt att träna med dem. Jag är ju egentligen för feg för att springa i skogen. Jag är rädd att ramla och skada mig och tvingas vila på grund av det. Det är så onödigt! Men å andra sidan är det väldigt nyttigt för mina fotleder och löptekniken att springa i terrängen. Igår var det riktigt teknisk terräng. Rakt ut i skogen. Jobbigast och roligast!

Efter passet hade jag två val; Springa hem (cirka sex kilometer) eller vänta på buss och byta till spårvagn med ännu mera väntan däremellan. Båda alternativen skulle ta mig hem till ganska exakt samma klockslag. Men jag ville inte sitta stilla och börja frysa och "det är ju bara sex kilometer" så jag joggade iväg med reflexvästen på. Joggade och joggade och joggade. Tunga, trötta ben och andning som inte alls ville springa hem. Jag hade trots allt precis tagit en timmes pass i skogen. Var det verkligen nödvändigt att springa hem också? Kanske inte. Men nu blev det så och jag kan se en viss nytta i det eftersom jag springer en del långa lopp. Jag måste kunna fortsätta även om jag gått ut för hårt och tagit slut. Även om kroppen är trött och vill lägga av. Det sitter mycket i huvudet att bara fortsätta tugga på. Att inte låta benen lägga av. Att kunna tvinga dem att fortsätta. Att kunna lugna ner sin andning och få ner andetaget djupare. Att fortsätta fast kroppen inte vill. Att kunna fortsätta fast bussen precis stannade bredvid dig. Att kunna fortsätta fast det inte är kul.
När jag kom hem var jag väldigt trött. En mils löpning på en och en halv timme. Inklusive ståvila och löpteknik och annat skoj under TNT-passet. "Usel tid" men trött var jag i alla fall när jag kom hem. Onsdagskvällar har veckans hårdaste pass!