Jennifers träning

 

Jag är nöjd. Sjukt nöjd. Trots att jag misslyckades med mina två uppdrag: att bli kissnödig och att inte sluta springa fastän benen blir stumma...

 

Varven var cirka 1 500 meter långa. Första tre timmarna sprang jag utan musik, radioprogram eller sällskap. Och de två första timmarna flög fram! Jag är väldigt förvånad över att det inte var psykiskt jobbigare att springa varv. Guldfisklöpning. Runt runt runt runt runt. I mitt fall 37 gånger runt. Någon gång under de två första timmarna slogs jag av tanken "det här är ju som att springa i Central Park - fast i Skövde". Det fick mig att le. Och vädret var så jäkla härligt, dessutom! Det var strålande sol i fyra timmar, en liten dipp och sen sol i en timme till. Vindarna var dock kalla och under den halvan av banan som gick uppför hade vi även stark motvind. Kämpa på. Så att säga...

 

Loppets vinnare, oavsett "klass", var en tjej. Det måste bero på att killarna mest stod och kissade längs banan... Inte undra på annars att tjejer generellt har längre snittkilometertider - vi måste ju faktiskt av banan om vi ska gå på toaletten. Inte bara stanna, hala fram den, göra det vi ska och sen dra vidare. Ofräsht, kan jag tycka. Men jag är nog en liten prydis!

 

De tre första timmarna gick okej. Jag gick enligt schemat och till och med bättre än schemat. Jag låg bra till. Vid tre timmar hade jag kommit någonstans runt 28 km. Här plockade jag fram musik och började få lite ont här och där. Vid 35 km hade jag ont. Benen var trötta, höger höftmuskel ville inte vara med och ryggen gjorde ont.

Fjärde och femte timmen var helt klart värst. Mellan 35-47 km. Bläää! Jag hade ont. Jag hade ju "ändå uppnått mitt mål på 40 km". Jag gav upp efter typ 4:38. Gick två varv. Tog på mig en vindjacka eftersom jag blev kall. Åt en korv. Funderade över hur misslyckad jag är. Livrädd inför TEC. Tänkte en massa negativa saker om mig själv tills jag insåg att; Det är upp till mig om jag lyckas eller misslyckas. Det är bara jag som väljer att sluta eller fortsätta.

 

När det var en timme kvar insåg jag att om jag bara pinnar på från och med nu så kan jag slå nytt distansrekord. Det är fullt rimligt. Jag behöver hålla mig lite över sexminuters, kanske kan jag till och med komma undan med 6:30 och ändå slå rekordet. Innan hade jag sagt att jag ska komma 40 km men att 50 km är bra. Här hade jag chans att komma in på 55 km. Och det är bara en timme kvar... Så jag drog upp tempot och kom 55 km med ett par minuter kvar. Så jag tog ett varv till! Enligt loppet slutade jag på 55,5 km men min Garmin sa 56 km. Och precis som Tjejmarathon säkert var 53 km men min Garmin fick 54 km så får rekordet vara det som Garmin mäter fram. Ingen jättediff.

 

Så med ett mål på 50 km kan ni tänka er hur nöjd jag är med 56 km! Jag vågade liksom inte riktigt hoppas på 55 km innan. Jag vet inte vilket jag är mest nöjd med; Att jag slagit distansrekord eller att jag plockade upp mig när jag ville kliva av.

 

Jag misslyckades med att bli kissnödig. Jag drack 5x33 cl (varav två var sportdryck) och åt dåligt, men jag fick inte ens huvudvärk efter loppet, trots att jag i princip alltid får migrän efter långa lopp. Jag kunde till och med äta en helt okej portion med kyckling, ris och sallad. Vi hamnade vid vinnarbordet med både guld- och bronsmedaljör. Respektfulla distanser och trevliga män!

 

Fötterna känns bra (tack Puma!) och jag har bara fått en liten blåsa på stortån. Jag är lite öm i ryggen och har lite träningsvärk på utsidan av överarmarna (axelmusklerna) av någon konstig anledning. Rumpan och benen känns lite ömma men det är ingen större fara. Det känns som efter ett vanligt långt långpass. Som man säger: benen blir stumma men de blir inte mera stumma om man fortsätter att springa. Har även fått lite fräknar. Heja vår och tack Skövde!