Jättelångt 2014
Det gick inte i lördags. Jag hoppade av efter 35 kilometer.
I skogen gick det okej. De första 20-30 kilometerna av banan är verkligen magiska! Det är stigar, klippor och kohage. En underbar vätskestation efter 21 kilometer, med grillad korv, frukt, Cola och kaffe. Där hade jag kunnat fastna...
I skogen gick det som sagt okej med benet, men på grusväg och asfalt gjorde det jätteont. Jag har haft ont sedan Stockholm marathon där jag fick springa långsammare än mitt naturliga steg. Jag fick ont på utsidan av högerlåret. Så även i lördags, fastän tempot var bra.
Vid 30 kilometer väntade mammas sambo på oss med hamburgare och pommes. Superfint! Jag hade funderat en stund på att bryta där men tänkte att jag kunde köra på lite till - just tack vare att vi har support. Skulle jag behöva bryta innan nästa vätskekontroll som var 15 kilometer bort skulle jag kunna bli upphämtad. Och så blev det. Såhär tänker jag;
Jag får inte gå sönder innan Ultravasan. Jag vill slippa rehab. Jag tar varningssignaler på allvar. Jag tänker långsiktigt. Det här är ett lopp, av många. Jag måste inte bevisa för mig själv att jag kan. Jag vet att jag kan. Det är viktigare att hålla ihop i det jättelånga loppet som är vardagsträningen.
Så jag gick över till att vara support! Mötte upp mamma på de andra stationerna. Hejade längs vägen. Hejade in i mål. Också trevligt...
Igår var det söndag. Jag gjorde inte jättemycket. Gled omkring i pyjamas några timmar för länge. Sedan åkte jag och mamma för att kolla på en av mina kusiner som spelade fotbollscup (och vann hela cupen!).
Därefter en söndagsmiddag i solen med familjen.
Semesterveckan har börjat bra. Men dagens enda stora uppdrag, att ringa en naprapat, har jag bommat. Får göra nytt försök imorgon. Idag har jag ätit frukost med en god vän, tränat bröst och biceps, hälsat på småkusiner och shoppat. Och så lagat mat och myst med katten.
