Jennifers träning

Det är över 20 grader varmt fast klockan bara är tio över sju på morgonen. Inga moln någonstans. Jag springer till jobbet. Har korta shorts och matchande sport-bh med neongult linne på mig. Funktionsmaterial, såklart. Jag väljer att ta vägen runt Rebergsplatsen, längs E20 i skuggan, istället för backarna upp och ned i solen. Det är så varmt. "Jag borde skippat linnet", tänker jag. Jag ser något längre fram. En man som joggar. Shorts... och munkjacka! Munkjacka. En sån där tjock huvtröja. Hur överlever han?! När han kommer närmare ser jag att han har slitna, bruna skinnloafers. Såna där som gamla farfödrar har på film. Och vanliga bomullsstrumpor. Det här händer på riktigt. 20 grader varmt. Shorts, skinnloafers och munkjacka på joggingturen. Något över hela hans outfit och uppsyn säger mig att han är, eller är precis på gränsen till att vara, "fattig". Vågen av känslor sköljer över mig. Jag känner mig plötsligt väldigt piffig i mina nya löparskor och matchande, färgglada, nya kläder. Som om jag är en sån som tror att kläderna gör jobbet. Som om jag tror att det är modevisning. Som om det spelar roll hur jag ser ut?
Kläder gör skillnad i löpupplevelsen. Jag får skav av bomullsstrumpor och munkjacka springer jag aldrig i. Jag undviker bomull så långt det bara går. Men jag har råd att köpa nytt. Jag har råd att springa bekvämt.

Plötsligt känns min löptur väldigt, väldigt lätt. Jag har den bästa utrustning jag kan hitta. "Rätt" grejer. Det gör mig ledsen att inte alla kan ha det. Jag fick sån väldigt lust att så väldigt opassande stanna den här personen för att prata lite. Fika med honom. Gå till närmsta sportaffär och köpa honom en riktig funktionströja och riktiga skor. Jag tycker att han förtjänar det. Sen slog det mig varför jag så gärna ville prata med honom... Det är självklart egoistiskt i grunden, som allt i livet. Det handlade inte bara om att jag tycker att han ska ha bra grejer...

Det gör mig så sjukt imponerad att han tuggade på ändå, utan de "rätta" grejerna. Det han hade var kämparglöd, löparglädje och pannben! Och vet ni? Det är oftast den enda utrustning jag saknar. Han hade det enda som behövs för att springa och som inte kan köpas för pengar. Jag är avundsjuk på den. Jag kan köpa allt - men inte den. Och den hade han. Mannen i munkjacka och slitna skinnloafers.