Jennifers träning

Ja, var börjar jag?

Jag drack för dåligt redan från fredagskvällen. Mammas sambo hade fixat till en pasta carbonara, vilket är perfekt före-lopp-middag! Däremot drack jag som sagt typ inget. Dåligt. Jag rullade ihop lite chokladbollar med extra salt och riven mjölkchoklad i och gick och la mig i tid, redan vid 21.30 tror jag.

Upp vid 6. I med ordentligt stor frukost, packa om packningen till en väska med kläder och en väska med äta. I ätarväskan fanns allt möjligt och i klädväskan minst ett ombyte, regnjacka och vätskerygga. Jag skulle börja loppet utan ryggsäck och hoppades att det skulle funka att springa utan. För att det är lättare att springa utan och mindre risk för skavsår. Men frihet under ansvar! Hade jag inte druckit ordentligt ur mina flaskor skulle det bli vätskerygga på. Hot och morot, typ.

Uppe vid Ernsta Krog var det redan massor av folk när vi kom vid kvart över nio. Tältets bord var fullproppade av grejer, men efter lite trix och fix lyckades både jag och mamma få till varsin plats. 50 miles och 100 miles var inte på samma ställe. Men det var ett litet tält så det gjorde inget. In och hämta nummerlapp, sen möta coachen och depåchefen för att snacka ihop oss lite snabbt om loppet; Äta, dricka, när och vad. Jag hade ju ingen egentlig plan. Jag hade med mig en 33 cl flaska med sportdryck ut på första varvet. Sådär som man inte ska göra - testa loppets egen sportdryck första gången under loppet, så gjorde jag. Men den funkade bra. Kom in efter första varvet och tänkte att det där målet på tio timmar var rimligt - men det skulle ta mig tusan inte bli lätt! Jag kunde lista ut att kilometer tre skulle bli lite långsammare än de andra. Där fanns de två passagerna över roslagsbanan och en uppförsbacke däremellan. I kilometer sex fanns ännu en gå-backe och efter den var det skogen som gällde. Jag är inte som snabbast där, om man säger så. Men då var det bara fyra kilometer kvar, varav kanske en och en halv var på hyfsat bra gångvägar.

Efter första varvet hade jag alltså en taktik. Kilometer ett, två, fyra och fem borde gå snabbast och tre, sex, sju, åtta, nio, tio lite långsammare. En fjärdedel att tjäna tid på, alltså. Jag tänkte också att jag skulle ösa på de första varven så att jag kunde ta det lite långsammare de sista varven. När det ”bara” är åtta mil finns inte så stor anledning att fjösa i de första varven. Så jag tassade på. I första depåstoppet tog jag en chokladboll och mera sportdryck i flaskan. Flaskan skulle liksom ta slut på ett varv - det var min plan. Och jag lyckades faktiskt med den planen hela loppet! Jag blev till och med lite törstig på sjunde varvet. Jag fyllde också på med BCAA-kapslar i varje varvning. Och i alla stopp utom två eller tre tog jag chokladboll.

Det gjorde ont efter 27 kilometer. I benmusklerna, knäna och i fötterna. När jag kom in efter tredje varvet låg jag fortfarande bra till. Vid fjärde varvet gjorde det ännu lite ondare men jag ville fortfarande tjäna in tid att kunna slösa med på slutet. När jag kom in efter fem mil hade jag ont. Jag började också att må illa. Jag hade tagit en saltkapsel i någon annan varvning men coachen trugade i mig ännu mera. Det var också på femte varvet hon och depåchefen tvingade i mig mat. Köttbullar, prinskorv och banan. Chips, salta kex och saltgurka. Allt det där på en tallrik och med ut på varvet för att inte slösa tid. "Stå inte här och häng!" fick jag höra ett par gånger. Man kan gå och äta lika väl som att stå still och äta men kilometertiden blir något bättre eftersom man samtidigt rör sig framåt.

Snart mådde jag bättre och sprang på. När jag kom in efter sjätte hade jag redan slagit distansrekord men ignorerade det. Jag skulle springa åtta mil idag, oavsett vad. Jag hade typ tre timmar och 20 minuter kvar till målet, tror jag. 140 minuter och 20 kilometer. Bra budget.

Näst sista varvet försökte jag att trycka på men det gick liksom inte. Musklerna var som de var. De hade varit slut i ett par varv och allt gjorde liksom redan ont. Det gör inte mera ont efter en mil till. Så fort jag ökade tempot blev jag så sjukt andfådd att det gjorde ont att andas. Så jag slutade försöka hålla ett högre tempo och istället bara tugga på. Försökte fortfarande komma i mål på varvet i hyfsad tid och hålla det tempo jag haft dittills. Jag lyckades nog med det för när jag kom i mål var klockan 18. Helt plötsligt hade supporten i depån ett nytt mål åt mig: nio timmar. ”Ta sista varvet på en timme nu, det fixar du!”. Jag var sjukt tveksam till det men stack iväg. Ingen tid att förlora, liksom.

Den norrman jag stannade samtidigt som i en ”trädgårdsdepå” vid 8 km på varvet innan, sprang jag nu om igen runt 2 km in på banan. Han hade nog inte stannat i den stora depån vid varvningen. ”Trädgårdsdepå” är när personer som bor längs med banan har ställt ut ett bord med vatten, saft och godis på som löparna kan ta av. De står även och hejar på och det är så uppskattat! När jag nu sprang om honom sa jag att jag ska ta sista varvet. Han med. I en uppförsbacke kom han ifatt mig och vi småpratade lite. Han hade gjort runt 54 ultramarathon men rivit upp en gammal skada och fått kramp så det här loppet var typ kört. Vid fem kilometer sa jag till honom att det är okej att springa på. Men han sa att han kunde hålla mig sällskap och dra lite. Det var en himla tur! Han sprang före och höll ett bra tempo - jag behövde bara haka på. I uppförsbackar går man och vid näst sista uppförsbacken ville jag inte rulla på igen. Då kommer det en sånhär: "Men du har sprungit 49 miles nu - det är verkligen bara den sista milen kvar!" och så satte jag fart igen. Han drog och jag hakade på. När vi kom upp från sista backen, efter att stigarna var slut, visste jag att det gick nerför och sen var det mål. Då drog jag på och han halkade efter med några sekunder. Jag sprang, sprang, sprang och så var jag i mål!

Jag kom i mål på 9:05:37. Jag hade ett mål på tio timmar. Jag är så nöjd!

Jag var fortfarande pigg när jag kom i mål. Jag är mest förvånad över det. Jag är förvånad över hur bra och lätt det kändes hela vägen. Det var liksom aldrig ens en tvekan om att ta mig ut på nästa varv. Inte minsta gnäll, inte minsta "aj", inte minsta "är det inte över snart". Supporten frågade och jag svarade att det gör ont men att det är distansont och inte skadeont. Och så stack jag ut igen. Musklerna gjorde ont men inte alls så ont som jag hade tänkt det. Det är sant som det sägs; Det gör ont till en viss punkt - sen gör det inte mera ont.

Såhär två dagar efter loppet mår jag fortfarande hur bra som helst. Under förmiddagen idag har jag känt hunger för första gången sedan... fredag morgon, tror jag! Jag har självklart ätit ändå, men inte på grund av hunger utan för att det bara ska i.
Jag vet fortfarande inte hur jag gjorde det. Det är fortfarande ganska svårt att ta in hur långt åtta mil är, hur länge jag höll på och hur det kändes. Jag var beredd på så mycket mera smärta - gjorde det verkligen inte ondare än jag minns det?

I princip alla sa att det såg så lätt ut och att jag såg så pigg ut, och även om det är sånt man säger till alla oavsett om det är sant eller inte (för att ibland är det bra att ljuga för att peppa både sig själv och andra), så tror jag faktiskt på dem. Det kändes lätt. Jag kände mig pigg.

På fredag åker jag till Shanghai på semester. Mitt första äventyr har jag alltså inte hunnit smälta innan nästa är på gång. Jag hade behövt en vecka till mellan dem, men å andra sidan ska det bli så jädra kul att jag vill åka nu, nu, NU!

Tills dess har jag bestämt att det är mössväder i Göteborg. Tyvärr fanns det inte olika mössor för 50 och 100 miles så lite fuskigt känns det ändå att spatsera omkring som om jag sprungit dubbelt så långt. Men det gör inget. Det här är mitt sätt att skryta. Att gå runt med medaljen runt halsen. Nördigt.

Medaljen står däremot hemma i fönstret. Den ska synas. Det är det största jag gjort. Tills vasan...

 

Vill ni läsa coachens kommentarer och se lite fler bilder så kan ni hitta det här.

 

Och just det; Jag kom femma!
Och just det; Min mamma sprang 100 miles! På 21:30! Och kom trea!