Jennifers träning

Igår var det Löpningens Dag. Jag sprang såklart.

Jag har det lite tufft just nu, som ni vet. Fokus ligger på helt andra ställen än bloggen just nu och därför har det varit lite tyst. Det blir bättring om ett tag, jag lovar...
Jag tränar i alla fall på ganska bra. Jag ökar massor i vikterna på gymmet och kämpar, verkligen. Igår sprang jag längre än på länge (Sandsjöbacka exkluderat) - 30 kilometer. Jag hade skrivit 30 kilometer på schemat, men medan jag åt frukost funderade jag över mitt "varför". Jag kom fram till att mitt varför är mina ultralopp. En god anledning, värd att kämpa för. Men så funderade jag vidare... Vad behöver jag träna på för att orka? Jag vet ju att jag kan springa 30 kilometer eller i alla fall att jag har kunnat förut. På senaste tiden har jag haft det tufft efter 20 kilometer och jag tror att jag kom på något där när jag åt min frukost. Jag är fast i det klassiska felet; De lätta passen är för hårda och de hårda för lätta. Det där sista är jag inte lika dålig på som det första. Jag tar i från tårna och är nära att kräkas. Men de lätta passen... Jag ser gärna mina långpass som vad de är, men inte vad de ska bli. Jag ser det som ett 30km "race", inte som 30km "del av 50 miles". Jag kör så hårt jag orkar i 30 kilometer, inte så hårt att jag skulle orka i 90 kilometer. Vad behöver jag göra? Jag behöver lätta upp. Flytta fokus. Tänka längre. Tänka långdistansloppen, inte långpasset. Visualisera. Öva på att springa långsamt. Öva på att hitta lunken i lågpuls. Och med den insikten stack jag ut. Suunto inställd på att visa puls och under 170 slag per minut var målet.

Under 170 slag per minut innebär att springa långsamt och att gå i uppförsbackarna. Jag brukar tänka att jag bara tränar och att det därför inte är "nödvändigt" att gå i uppförsbackar (återigen eftersom det "bara" är 30 kilometer och inte skarpt läge under loppet). Men när jag sprungit lite och gått i två-tre backar fick jag sätta ett ännu skarpare mål för mig själv: Hellre för lugnt och lätt än för tungt och hårt. Det hjälper mig att sätta mål. Mål för livet, mål för träningen, mål för träningspasset. Med det här målet i bakhuvudet blev det lättare, men inte lätt, att gå i backarna och att faktiskt stanna för att äta var 10e kilometer. Första stoppet blev i Eriksberg, till den här underbart vackra utsikten.

Jag stannade och åt ett par Ahlgrens bilar, ett saltpiller och lite BCAA. Drack vatten. Funderade en liten stund över hur tacksam jag är över att springa. Fick tårar i ögonen och under några minuter sprang jag med tårar i ögonen och klump i halsen. Det är tur att jag kör lågpuls då. Att andas med den där klumpen i halsen är en konst... Sprang vidare och tillät mig att vara känslosam. Det finns människor som inte kan eller får springa. Jag blev plötsligt väldigt medveten om det och att känna tacksamhet gör mig lycklig. Låter det konstigt?

Jag sprang vidare och behövde gå uppför Älvsborgsbron. Det kändes så himla fel att gå. Där får jag alltid så jädrans mycket energi. Det är oftast motvind, det är en lång och seg backe och jag möter hela tiden bilar där jag vill bevisa att jag är badass och springer uppför. Men så fick jag påminna mig själv om målet för dagen och jag passade på att äta mera bilar och dricka mera vatten. Höll koll på pulsen så att den inte blev för låg. Sen sprang jag nedför. Tog höger ner mot Slottsskogen. Planen var i alla fall det. Men av nån anledning svängde jag höger igen, inte vänster ner mot Majorna. Så jag hamnade på vägen ut mot Frölunda. Hm. Jag förstod ganska snabbt att runt Frölunda och Mölndal skulle bli alldeles för långt, men jag vill inte gärna vända. Kom ihåg att jag nån gång längs vägen till Frölunda sett en cykelvägsskylt mot Slottsskogen så jag tuffade på och tänkte att det säkert skulle lösa sig. Ja, plötsligt dök den upp. Jag följde den. Kom upp i någon sorts naturområde som hette Ruddalen. Men skyltarna fortsatte så jag följde med. Men här var det flera lager snö som smält och sen frusit på igen. Alltså isgata. Ett stort skämt. Jag sprang vid sidan av vägen, i snön. Det funkade ganska så bra. Men så kom en backe... I första backen gick det att gå vid sidan av. Andra backen var på någon sorts berg eller ovanför någon bäck. Det gick i alla fall inte att gå vid sidan av stigen. Stigen var is. Enbart och endast. Eftersom min plan var att springa plogade, smälta och rena asfaltsvägar hade jag inga skor med grepp. Jag försökte ta mig upp. För varje steg jag tog upp gled jag ner igen. Jag började skratta högt. Det här var ett jättestort skämt. Jag försökte igen men kanade ner. Jag kom inte upp för backen! Vilse som jag var kunde jag inte bara välja en annan väg. Jag följde skyltarna. Återstod en sak att göra; Kräla. I med händer, armbågar, knän och fötterna. Kräla. Som jag skrattade när jag låg där. Efter halva backen försökte jag mig istället på Björngång, med rumpan i vädret. Jag fortsatte att skratta. Det måste ju sett så sjukt ut! Det här är första gången någonsin då jag på riktigt inte kan springa eller gå under min runda. Det var så galet. Men det är tur att jag har lite humor...

Jag kom till slut fram till Västra Kyrkogården och hur obehagligt jag än tycker att det är att springa på kyrkogårdar hade jag inte mycket att välja på. Jag tog mig genom den. Kom fram till områden jag kände igen och försökte göra en avståndsbedömning hem. Genom Slottsskogen, över Danska Vägen eller runt Majorna och vattnet? Valde det senare och sprang tillbaka längs älven. Jag är en hejare på att planera rutter, även under press, för när jag kom hem stängde jag klockan på 30,5 km. Episkt planerat!

Vad jag tar med mig från den här dagen? Jag måste ta det lugnt. Även om pulsen höll sig under 170 slag per minut var det ändå tungt på slutet, speciellt för benen. Min kropp vill inte efter 20-25 kilometer och den behöver faktiskt få tränas upp i distans igen. Distans verkar vara en färskvara. Och jag behöver vara kompis med kroppen om vi ska fixa det ihop. Nu fick den vatten och energi regelbundet och gåpauser när pulsen annars skulle bli för hög. Den verkade tycka om det. Jag måste vara snäll mot den under de långa passen och brutal mot den under intervallpassen. Jag kommer också att ta med mig tacksamheten och spontaniteten. Det var roligt att vara spontan och jag upptäcker nya saker då. Jag sprang faktiskt utan varken musik eller podcast. Ensam med mina tankar och kroppens signaler. De verkar vara lättare att höra om man inte dränker sina tankar och signaler med peppande musik. Huvudet och kroppen ska kunna kommunicera...