Jennifers träning

 

Idag anmälde jag mig till Ultravasan 2015! Eller, anmälde och anmälde...

Vasaloppet har börjat med en ny typ av anmälan. Det här kaoset som blir när alla ska anmäla sig prick klockan 9 på en vardag så att hemsidor kraschar eller man blir utan om man råkar ha en något, något segare webbläsare; Det ska bort. Det är inte rimligt att behålla det systemet när startplatser tar slut på 30 sekunder (vanliga vasaloppet). Ultravasan förra året tog 29 minuter att fylla. Första Ultravasan. 750 platser. De fick släppa 100 extraplatser för att locka utländska deltagare som inte fick plats efter den här halvtimmen. Men det systemet har vasaloppsorganisationen skrotat nu. Den där hetsen att vara "först på knappen" är borta. Istället kan man göra en intresseanmälan under tre dagars tid. När under de här tre dagarna man skickar in sin anmälan är irrelevant. När man gjort en intresseanmälan sorteras man in i en av två grupper; Lojal eller ny. Lojal är man om man gjort loppet någon gång under de senaste tre åren. Ny är precis som det låter; man har inte gjort loppet inom de senaste tre åren. Om det finns fler anmälningar än platser när intresseanmälan stänger blir det lottning i de två grupperna. Skulle man som lojal inte få plats bland de lojala fattar jag det som att man kan ha en chans i lottningen i gruppen av nybörjare, beroende på hur stor den gruppen är. Jag kan också ha missuppfattat det där sista. Som vanligt sitter jag lugnt i en båt där jag själv inte ror eller styr. Det blir som det blir.

Ett intressant sätt att göra det på. För jag håller med om att något måste göras. Det är inte rimligt att hänga på låset till alla stora lopp. Jag kan ju till och med tycka att det är synd att man måste anmäla sig nära ett år i förväg för att ens få någon plats. Synd att det inte finns plats för spontanitet...

Jag vet inte hur öppen jag varit med det just här i bloggen; Att jag skulle lägga ner min ultralöpning ett tag... Jag vill flytta fokus. Jag vill hänga mera på gymmet. Bygga lite muskler istället. Jag är så less på att springa långt. Långpassen är så tråkiga. Det är bara ångest inför de passen. Gymmet är kul och frivilligt men långpassen är ”måsten”. Jag anser att livet är tillräckligt fullt av ”måsten” utan att träningen ska vara ytterligare ett. ... Men så börjar det tisslas och tasslas om att folk har skrivit upp sig på intresseanmälan... Jag ser på filmer från loppet... Jag kommer ihåg känslan av att starta och att gå i mål... Jag blir lite tårögd... Jag får ett pirr i magen... Och så glider jag in på hemsidan i alla fall… Klick-klick.

Några säger att ultralöpningen är ett gift. Och kanske har de rätt. En del av ultralöpningen är alla underbara människor man får springa tillsammans med under loppet. De killar vi hade sällskap av på slutet, till exempel. Vi var så slitna allihopa – men humöret var det tamigtusan inget fel på! Det var så mycket pepp. Det var så mycket ultra. De stafettare som sprang om oss på slutet verkade lite förvånade över att vi var så hjälpsamma (flyttade oss ur spåren) och att vi hejade på dem. Som man gör i ultraloppen. Man hejar, peppar och stöttar varandra. Är det jobbigt kan man slå ner på tempot och göra sällskap med någon som springer lite långsammare. Prata lite skit och lära känna varandra en stund. Sen drar man vidare eller stannar en stund, precis som man vill. Vill man ha draghjälp hakar man på någon som är piggare. Det blir kanske inte så mycket snack men litegrann orkar man oftast med.

Jag har ännu inte bestämt mig för hur jag ska göra med TEC, Täby Extreme Challenge. Jag gissar att jag måste bestämma mig snart. Åtta mil i april. Det är inte jättelångt kvar till dess. Just nu känns fem kilometer hem från kontoret jobbigt. Marathon den 9 november kanske blir en mätpunkt och formkoll?

Och såhär funkar det också inom ultra – är man inte med och springer så är man väldigt uppskattad som funktionär. Så på något sätt är jag säkert i Täby den 18 april. Som funktionär, pacer eller löpare återstår att se...

Idag sprang jag som sagt hem från jobbet. Tre kilometer hemifrån kom jag ifatt en transportlöpare som höll samma tempo som jag. Så jag ryggade honom nästan hela vägen hem. Låg fyra-fem meter bakom. Han kände sig nog jagad (kollade bakåt väldigt ofta) och liite snabbare än tänkt gick det nog för mig också... Men det var kul att jaga och stressa på! När jag kom hem möttes jag av en överpeppad greyhound som ville ut. Redan svettig tog jag på en jacka och sen tog vi en promenad ut i "skogen" och körde intervaller. Snabbing!