UltraVasan 90 kilometer
Herregud. Medaljtid! Jag hade läst det minst fem gånger. Damer får medalj före kl 12. Citat "kl 12"...
Vi var som sagt i pyjamas kl 18:18. Vi stängde av tv:n innan klockan 20. Sov gjorde jag inte många timmar. Lyckades jag somna vaknade jag lätt igen.
Vi gick upp kl 01:30 och var ute ur rummet klockan 2:05 nånting. Nere i hotellets reception hade de lagt fram smörgås och kexchoklad och laddat med kaffe och the. Vi tog med macka och kexchoklad till starten. Varsin banan hade vi med sedan innan. Vi hoppar på en nästan full buss och sedan åker vi till Sälen. Kanske hann jag somna om på bussen. Plötsligt var vi framme! Nu hade jag blivit jättenervös om jag inte var så himla frusen och trött. Jag frös så att jag hackade tänder trots en tjock tröja på mig. Det fanns som tur var ett stort tält att gå in och värma sig i. Inne i tältet blev det bättre. Jag drack kaffe, åt macka och banan. Start om 75 minuter. Jag gick på toaletten, utan kö, och laddade upp. Vi lämnade in väskorna och värmde oss en sista stund i tältet. Det var nästan tomt nu. Nu träffade vi på vinnaren av Tjejmarathon som var peppad till tänderna. Han informerade om det jag tyckte att jag hörde speakern ropa ut men som jag tyckte att jag hört fel... För damer är medeltiden tolv timmar. Inte före klockan 12 enligt uret utan före klockan 12 på tidtagaruret. Stor skillnad! Vårt mål och vår förhoppning om att komma in under tolv timmar blev nu väldigt allvarligt. Vi måste in. Jag måste ha en medalj! Efter var det dags att gå in i startfållan...
Det var så jädra häftigt och ska jag erkänna det så kom det både en och två tårar. Mäktig musik. Magisk stämning. Den spontana applåden som liksom bara kom från oss löpare när det var en minut till start. En applåd för arrangörer och medlöpare. Det är ultra! Gemenskapen. Peppen. Och sen drog vi iväg till tonerna av vasaloppetvinjetten. Den kommer nog alltid att framkalla lite gråt och gåshud från och med nu! Starten var verkligen en av de bästa stunderna under hela dagen. Den var verkligen speciell!
Vår taktik var ju att gå ut löjligt lugnt och det var många som tänkte samma sak. Många gick i första backarna, men vi gick inte hela tiden utan joggade där vi kunde. Det var en trollsk utsikt över dimman mellan träden då vi kommit upp en bit och det började ljusna. Vi drack lite och fortsatte att springa till Smågan. Drack lite, fyllde på med salt och BCAA, vilket vi sedan gjorde varje timme under loppet. Vi gjorde det enligt klocka och vid passande vätskestation. Sedan var det dags för lite trixig terräng fram till Mångsbodarna, där vi fyllde på med pannkaka, chips, falukorv och blåbärssoppa och gjorde första toalettbesöket.
Sträckan mellan Mångsbodarna och Risberg var lång och trixig. Massor av stigar och spänger/spånger (eller vad det heter). Eftersom det var så smalt sprang man på led och höll det tempo som personen längst fram höll, vilket var ett skönt och bra tempo för oss. När det var en lång sträcka med spänger/spånger (plankor!) tänkte jag "bara" kolla tempot men jag var väldigt nära att trilla av. Om ni var där ungefär samtidigt och hörde ett högt skrik följt av helikopterarmar och skratt - det var jag!
Min mage började bete sig konstigt här nånstans. Framme i Risberg gick jag på toaletten igen. Jag har aldrig (peppar-peppar) drabbats av löparmage men jag gissar att det här var något liknande. Blev orolig för att resten av loppet skulle fortsätta i samma stil. Jag tog ändå lite banan och mera falukorv att äta och kaffe och blåbärssoppa att dricka. Energi ska ju i, oavsett hur magen mår, men på vätskekontrollen efter Risberg drack jag vatten istället för sportdryck.
Här hade jag också en mental dipp. Kanske var det för att jag var orolig för det där med magen, men mellan Risberg och Evertsberg ville jag verkligen inte fortsätta. Det var tungt, mentalt. Jag var inte ens halvvägs och jag hade ledsnat. Men jag sa inget till mamma. Jag ville inte riskera att hon kände likadant och att vi sedan skulle peppa varandra neråt genom att påminna oss själva om hur jobbigt det var.
I Evertsberg var vi halvvägs och för att hålla budget skulle vi komma in på sex timmar. Terrängen mellan Risberg och Evertsberg var fortsatt trixig och massa uppförsbackar. Eftersom vår taktik var att ligga något efter schemat den första halvan var det skönt att komma in i Evertsberg med cirka 10-15 minuters marginal. Vi låg före schemat, trots att vi skulle ligga efter. Skönt. I Evertsberg hade vi våra dopbags, alltså väskor med ombyte, tigerbalsam, godis och torra skor. Men vi kände att vi inte behövde dem så vi bad dem att köra direkt vidare till målet.
Nu var det bara hälften kvar. Den mentala orken var på topp! Jag skulle nu flyga in i mål. Det skulle inte ta tolv timmar, det här. Och visst rullade vi på i ett bra tempo med väldigt bra humör. Ett tag. Sedan var det ordentligt uppför mot Oxberg. Ordentligt uppför! I leriga backar. Ett steg fram och två tillbaka. När vi väl kommit upp till Oxberg tog vi lite att äta och fortsatte. Nu skulle det ju i alla fall gå lättare att springa, men herregud för att springa på sunkmark! Till nästa kontroll i Hökberg var det 10 kilometer och om vi fördelade de sista tre milen så att vi ändå hade marginal fick de tio kilometerna ta en och en halv timme och de två lättsprungna milen fick ta två och en halv. Trots att det var gräs så var det så blött att det kändes som att springa på en studsmatta utan studs. Ni vet, när man bara sjunker ner men inte får något studs tillbaka. Det sög tag ordentligt i musklerna och vi gick och vi gick och vi gick... Jag var ändå försiktigt optimistisk. Vi hade ju marginal!
Efter Hökberg hade arrangören och Jonas Buud och de andra lovat lätt löpning och här hade vi tänkt knappa in! Det var budgeterat för två och en halv timme och det tar det inte om det ät lättlöpt, tänkte jag. Och nej, det gör det ju inte när man är pigg. Men när man har sprungit (läs: krigat, kämpat, jobbat hårt) i sju mil (!!) så gör man inte två mil som om man bara gör två mil. Vi hade fortfarande vår kvarts försprång sedan första halvan och jag var fortfarande optimistisk men hade stenkoll på klockan... Till nästa och sista kontrollen i Eldris var det tio kilometer till och vi kom fram i tid men vi hade inte knappat in något. Sedan var det bara en skylt att hålla koll på. Innan hade det funnits två; En som visade hur långt det var till nästa kontroll och en som visade hur långt det var till Mora. Nu var vi nere på ental till Mora. Till målet. Och vi hade precis lagom med tid för att hinna - men det var absolut inte klart. Vi kunde inte sega hur mycket som helst. Vi kunde fortfarande förlora. Vi behövde fortfarande kämpa. Och nu gick vi både uppför och nerför. Det gjorde ont överallt och så fort vi sprang så kändes det som om pulsen rusade och det var svårt att andas. Pulsen höll sig säkert normal men jag var trött. Riktigt slut! TEC som varit mitt längsta lopp hittills var på åtta mil men nio timmar. Nu hade jag varit igång i över tio och en halv timme... Det är ju inte bara milen som sliter när man kör ultra - tiden man är igång räknas också och kan vara minst lika jobbig.
Om kilometerskyltarna kom tätt i början kom de på tok för sällan den här sista milen. Herregud, vad jag längtade efter dem! Det dröjde verkligen mellan dem. Men de kom i alla fall. Jag kom närmare och närmare. Kollade ofta på klockan. Nu hade vi chans att komma in under 11:45. Jag har svårt att ställa om de tidigt uppsatta målen. Har jag sagt tolv timmar så räcker det. Jag ställer inte lätt om till en snabbare tid. Jag segar mig hellre in i mål. Men så kom den där två-kilometersskylten. Och det var små, små backar kvar men jag lovar att den sista backen, bron över ån, är vidrig efter 89 kilometer! Vi gick upp och ner men sen körde vi bara. En tjej från Tjejmarathon 2013 var i starten av målrakan och kände igen mig och hejade och peppade som tusan. Jag fick en mycket uppskattad high five och sedan såg jag den. Skylten. "I fäders spår för framtids segrar". Och herregud, så skönt det var. Jag var lycklig. Och klockan stannade på 11:44:44. Medalj och under 11:45. Trots allt.
Jag undrar om jag någonsin lett så stort som då.
Jag var i mål. Jag klarade det. Och jag fick medalj!
När vi fått våra medaljer och tröjor gick vi vidare in i mål. Där fanns våra väskor och dropbags och ett tält med mat. Riktig mat. Varm mat, och kaffe! Jag tog av den blöta tröjan som jag haft på mig hela dagen och drog på t-shirten jag haft i dropbagen och tjocktröjan jag haft innan starten. Vi åt och åt. Pulvermos och fabriksköttbullar har aldrig varit så gott! Sedan "gick" vi tillbaka till hotellet. 150 meter har aldrig gått så långsamt och vi gick längs med upploppet. När ultrorna kom stannade vi och hejade på dem. Där kom nästa tårögda ögonblick. Konstigt, det där. När jag ser andra genomföra en sån jätteprestation blir jag helt tårögd men när jag tänker på min egen prestation är det lite... Ja. Jag gjorde det, men någon gråt behöver det inte bli. Men att andra klarar det och blir lyckliga får mig att grina direkt. Konstigt... Nöjd är jag hur som helst! Vi däckade på hotellet ganska snabbt. Benen ville fira genom kompressionsstrumpor och att ligga stilla och jag unnade dem det.
Här finns en beskrivning av banan, med stationer, karta och banprofil och här är länken till min resultatsida med mellantider och placering vid de olika stationerna.
Idag är det måndag. Jag kom hem sent inatt och har jobbat min första dag efter semestern idag. När jag kom hem igår hade vi också fått en ny familjemedlem...
Han ska bo hos oss i tre månader. Riktigt trevligt men lite ovant. Kul blir det i alla fall! Jag gick med på morgonpromenaden i morse och det enda jag kan klaga på nu är att det går lite långsamt. Jag går hyfsat normalt och det gör inte direkt ont. Lite stelt, men absolut inte värre än en rejäl träningsvärk. Tack kroppen, det här gjorde vi bra!
