Jennifers träning

Jag läste den här texten i DN häromdagen och den tog tag i mig på något sätt. Speciellt den här biten:
"Hälsoideologin slår mot oss alla. Gymmens morgonbesökare kanske befinner sig långt ifrån de överviktiga på bidrag, men de lider ändå av samma åkomma: en tendens att försvinna djupare in i sig själva. Hälsofantasterna kan fly in i deras privata wellness-domän. Fullt utrustade med dyra gymkort, aktivitetsarmband, hälsoappar och prenumeration på hälsomagasin kan de rikta all uppmärksamhet på sig själva och sina kroppar. Samtidigt försvinner de överviktiga in i sin egen värld. För att slippa tänka på det eviga kravet att leva hälsosamt och istället ta en paus från hälsopåbudet, kan de hänge sig åt det de får veta att dem verkligen är bra på: att äta ohälsosamt."

Det var som om något sög tag i magen. Självklart. Det har ju redan konstaterats så många gånger. De som tränar mycket tränar mer och de som tränar lite tränar mindre. Jag kan bara gissa att samma sak gäller med livsmedel. De som äter nyttigt äter nyttigare och de som äter dåligt äter sämre. Extremerna ökar. Klyftan mellan en person som lever hälsosamt och en person som lever ohälsosamt ökar. Det är antingen eller och det går inte att mixa. Det går inte att vara ”sam”?

Jag gissar att de här personerna sällan träffas (var träffas människor som inte känner varandra? Lever vi inte ofta i små plaskdammar av likasinnade?) och när de träffas – vad säger de till varandra? Lyssnar de på varandra? Förstår de varandra? Kan de hitta beröringspunkter kring hälsa som de kan enas kring och ha gemensamt? Jag kan bara utgå från mig själv. Jag träffar sällan okända, överviktiga personer. Jag ser dem på stan, men vi träffas inte. Vi umgås inte. Vi pratar inte. Skulle vi träffas – skulle vi ta upp ämnen som hälsa och vikt i ett samtal? Det känns som ett minfält. Det känns som att vi måste säga saker på rätt sätt om vi inte vill riskera övertolkningar och dålig stämning. Skulle vi prata om mat och träning alls eller skulle vi undvika det just på grund av minfältet? Skulle jag undvika det för att inte riskera att trampa på eventuellt ömma tår och den förutfattade meningen att en överviktig person inte är intresserad av träning, och skulle en överviktig person undvika det för att när ett träningsfreak väl kommit igång är det a never ending story, eller för att en överviktig person inte ”får” prata om sånt? Och hur bemöter vi i plaskdammen ”Träningsfreaks på kvarg” en överviktig person som pratar hälsa och vill vara med oss? Jag tycker ju att attityden i den lilla gruppen jag anser mig tillhöra är väldigt positiva, accepterande och i allmänhet positiva till alla som tränar (mycket eller lite) och vill lära sig mer om hälsa, som vill komma in och söker stöd. Jag ser bara sånt tas emot med öppna armar och "heja". Men så är jag ju också i mitten. Jag är redan inne. Jag är hyfsat vältränad och äter hyfsat bra och lever i stort sett som jag lär. Det är lätt att bli hemmablind. Jag ser bara positiva saker men jag ser långt, långt från allt och jag har en färgad blick. Hur ser folk utifrån på oss? Vad ger vi för vibbar? Kan man prata med oss? Förstår vi? Accepterar vi? Hjälper eller stjälper vi? Inkluderar eller exkluderar? Skiter vi i alla som skiter i oss? Och vad leder allt detta till?

Jag har en stark känsla av att det är fler likheter än skillnader mellan en ”ohälsosam” och en ”hälsosam” person, mellan en ”normalviktig” och en överviktig. Väldigt många likheter. Jag tror inte att någon vill vara ohälsosam. Jag tror att alla vill vara ”normalviktiga” eller i alla fall ha en vikt de mår bra i och av. Jag tror inte att någon vill ha ångest över utebliven träning. Jag tror att alla vill fylla sin kropp med bra näring. Så varför lever inte alla likadant? Vi vill åt samma håll. Vi har samma mål men vi rör oss åt varsitt håll och ökar klyftan. Hur fasen går det ihop?!

Det är inte lika viktigt för alla. Kanske någon ”offrar” sin egen hälsa för att ta hand om sina barn? De allra flesta vet hur man lever hälsosamt (är hälsomedvetna) men hur många gör? Är det här skillnaden mellan oss ligger? Alla vet. Vissa gör. Vissa gör inte. Få gör lite.
Det är inte lätt för alla. Det är inte ”bara” för alla att ta en promenad. Det är inte ”bara” att välja en sallad framför snabbmaten. Det är så lätt för oss som är inne i det att välja ”rätt”, att ta trapporna, att det är en ”självklarhet” att pipa iväg på en löptur (även om det faktiskt tar emot även för mig som älskar träning, efter ett par dagars vila). Vi vet. Vi är inne i zonen. Vi har valt vad vi prioriterar. Andra prioriterar annat. Vi behöver kanske lyssna på det och försöka förstå det? Kan vi hitta något sätt att mötas, prata, umgås, förstå varandra? Eller har vi som tränar en massa inte tid med det? Klyftan ökar. Jag skiter i att fråga vems fel det är för det spelar ingen roll nu.

Vi är en del av världen och en del av minst ett samhälle. Jag anser att det medför ansvar. Det betyder inte att jag tar det ansvaret, men jag är en del av hur det går. Vad jag skickar ut i världen påverkar den. För att återkoppla till texten jag länkade till i början, som lämnade mig med en känsla av skam och skuld, kan jag inte lova att jag kommer att ändra något i mitt sätt att vara, min träning, mitt twittrande eller min kost. Men jag kan fundera över det här. Vara medveten. Försöka lyfta blicken. Försöka ha det någonstans i huvudet. Det kanske gör något med mitt bemötande av andra människor?

Är det förresten självklart att ”vårt” sätt att leva är det mest hälsosamma? Att motionera och träna flera gånger i veckan, äta grönsaker eller frukt till varje måltid och undvika socker – är det bäst…?

Well, det är det hälsosammaste levnadssättet vi vet just nu. Jag lämnar det där. Forskning pågår och utveckling sker varje sekund.