Jennifers träning

Morgonens pass på fem kilometer. Jag vaknade trött. Jag brukar faktiskt inte göra det, trots att klockan ringer vid fyra eller som i morse, 4:45. Jag brukar vakna relativt utvilad och pigg. Jag har inget minne av att jag sovit dåligt i natt. Ändå vaknade jag trött. Första varningsklockan. Jag borde ligga kvar, ställa fram väckarklockan i en timme och somna om. Kroppen behöver nog vila. Men så blev det ingen löpning igår på lunchen eftersom jag lyckades med konsttricket att glömma passerkortet till gymmet, och därmed duschen, hemma i lägenheten. Att jag hade huvudvärk större delen av eftermiddagen igår hade jag helt glömt bort när jag vaknade. Även det är en varningsklocka, även om det var under gårdagen.

Klev upp ändå, trots tröttheten. Kände mig seg. Drack kaffe i soffan och höll på att somna om. Skärpning! Jag älskar att springa i någon minusgrad och kläderna låg framme så det var bara att sticka iväg. Så det gjorde jag. Märkte snabbt att pulsen ökade.
Att pulsen ökar vid en vanligtvis låg belastning är ett tecken på att något är fel i kroppen. Den tycker att lätt är hårt för att den håller på med något annat än pumpa blod – till exempel har ett krig mot en infektion. Vad som är hård och lätt belastning lär man sig efter ett tag. Vid morgonjoggen som är samma rutt varenda gång, som jag sprungit många, många gånger, vet jag vilket tempo jag brukar hålla och ungefärlig puls som brukar kännas lätt vid det tempot på den rutten. Vad som gäller för dig lär du dig också efter ett tag med pulsklocka. Men det är ett helt eget inlägg.
I början, när man ska lägga om från att springa på tempo till att springa på puls är det svårt att inte bry sig om vad det står på tempo-mätaren. Man vill gärna hålla ett tempo som man brukar hålla och blir kanske lite stressad över hur långsamt det går. Nu har jag lärt mig att ignorera vad det står. Jag tar till marginaler för att slippa bli stressad över att inte hinna till jobbet i tid. Eventuellt ser jag tempot när jag kollar men det spelar verkligen ingen roll förrän hastigheten påverkar löpsteget. Idag kändes det på gränsen vid några tillfällen. På gränsen till att det gick så långsamt att det påverkade steget, alltså. Det gick långsamt och var inga backar, men trots det ville pulsen hela tiden sticka iväg. Suck, suck, suck. ”Jag hade ju lika gärna promenerat, så sakta det här går!” tänkte jag irriterat medan jag tog mig fram. Nej, så långsamt gick det inte men är fokus på puls så är fokus på puls. ”Sakta the F ner!”

Jag gjorde som jag sa till mig och kom fram med en snittpuls på 165. Prick på målet. Snittet dras dock ner av att jag startade på typ 88 slag/minut och jobbade mig upp. Så det verkliga snittet ligger nog några slag högre än 165. Max uppmätta var 178.

Ja, det var jäkligt dumt att springa. Jag borde ha stannat kvar i sängen. Lätt att vara efterklok. Nu mår jag okej men känner mig lite varm, lite snurrig, lite huvudvärk och har en lite öm och kliande känsla i lungorna… Det värsta av allt är att jag vet bättre. Jag fattade fel beslut i morse. Jag funderade ju på att vila men bestämde fel. Att det ska vara så nedrans svårt att våga vila! Att våga låta kroppen ha sin process ifred. Att lita på att den inte försöker förstöra. Att lita på att den säger stopp för att det faktiskt behövs ett stopp. Jädrans skalle som ska vara så envis, schemastyrd, rädd, misstänksam och rastlös! Det är den som ställer till det varenda gång!

Jag ställer in morgondagens intervallpass. Jag tänker ta sovmorgon både imorgon och på torsdag och hålla torsdagens vilodag som vilodag. På så sätt hoppas jag slippa en eventuell infektion i kroppen. Håll gärna en tumme för mig!