Jennifers träning

Träningsdagbok och tankar om träning och kost!

Träningsdagboken 15 oktober 2014

Publicerad 2014-10-15 18:42:27 i Träning,

Morgonjogg efter en veckas vila...

Efter det hårda passet i onsdags däckade jag. På torsdagen mådde jag sisådär och under fredagen låg jag tvärdäckad på soffan. Jobbade såklart ändå (som man gör…) men höll mig hemma och tog många pauser för nässköljning och tevattenkokning. Suck. Panikkontakt med coachen som lugnade lite. Ingen panik med träningen, bättre att vila. Men blä, så tråkigt det är!

Halvvägs in i lördagen kommer rastlösheten. Nej, jag orkar knappt röra mig men huvudet vill göra något. Netflix i all ära, men även det blir trist till slut… Söndagen var ännu värre, men jag tror att jag slog i botten under lördagen. Jag mådde något bättre under söndagen. Vilan fortsatte men jag orkade i alla fall laga mat! Under måndagen höll jag mig hemma för att vila ut det sista och för att inte smitta kontoret. Igår kände jag mig nästan frisk. Det var lite snorigt fortfarande och lite, lite satt kvar i halsen. Men idag – morgonjoggen. H-Ä-R-L-I-G!

Det här med att kliva upp runt 5:30 för att dra på sig tjocka mjukiskläder, krypa upp i soffan och i lugn och ro dricka sitt morgonkaffe för att sedan byta om och ta sig ut i mörkret och kylan en timme senare... En del skulle hata det. Just idag älskade jag det! Hela timmen av mys laddade jag upp energi. Istället för tanken ”vad jobbigt det kommer att bli” var min tanke ”åh, vad härligt det kommer att bli!”. Jag gillar egentligen inte att springa i mörker, men ibland är det bara mysigt. Till exempel på morgonen. Det är så mycket lättare att komma in i sin egen bubbla då. Förutom bilar, cyklar och spårvagnar att se upp för, finns inget att tänka på eller fästa blicken på. Allt fokus hamnar på känslan. Och att inte halka på löv, förstås! Risken finns, om jag säger så. Det var tjockt lövmos på en del gångvägar in till jobbet. Kylan är också på gott och ont. Jag trivs bättre i kall än varm luft, men den där första kilometern innan kroppen är varm är jobbig och huttrig. Samma sak när kläderna blivit blöta av svett och jackan är lite för tunn (som idag) och kroppen börjar kylas ner. Tur att jag precis hinner fram till jobbet till det inträffar! Av med det blöta, in i en varm dusch och sen upp på kontoret för att äta en stor frukost. Det är det bästa av allt. Att komma fram till jobbet fylld av friskluft och energi, redo att sätta igång. Seriöst. Morgonjoggar. The best thing ever!

 Framme på kontoret!
(Notera färgmatchningen i hela outfiten, från skosnören till dragkedja på jackan...)

 

På lördag kör några ultralöpare som skapat Paceonearth ultraintervaller. Alltså en mil var tredje timme. Jag vill vara med! Men så är frågan; Är jag redo för det efter min förkylning? Kommer det hjälpa eller stjälpa? Har jag egentligen tid och energi? Sambon jobbar på lördagen så jag har både hund och tvättstugan helt själv. Är det undanflykter eller rimliga hinder?

Antagligen kommer jag inte att vara med, trots att jag vill. Det är liksom en dålig lördag. Jag brukar se till att planera in ultraintervallerna ganska långt i förväg för att vara utvilad, ha dagen tom på andra aktiviteter och återhämtningsdag dagen efter. Troligtvis blir det istället ”bara” ett långpass med ett gäng löpare i Änggårdsbergen… Inte heller fy skam!

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Jennifer

Tränar, främst löpning och styrka. Jag vill öka distans, hastighet, springa off-trail och bli superstark.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela