Le, Löpare, le!
Igår under min morgonjogg gjorde jag experiment. Jag brukar visserligen le mot andra löpare, även om jag lite mer restriktiv med leenden mot löpare utan reflexer (skärpning, Göteborg!). Men igår log jag mot alla löpare. Jag försökte få ögonkontakt och log stort mot de jag mötte. Jag ville se hur många leenden jag kunde få tillbaka. Jag mötte fem löpare (varav två hade reflexer…) och jag fick bara ett leende tillbaka. Alltså 20% ”smile rate”.
Om man ska hälsa eller inte tycker jag är en ständigt pågående fråga. Måste man? Ska man? Hur ska man göra det? Är det otrevligt att inte hälsa? Är det otrevligt att inte hälsa tillbaka? Varför ska man hälsa? Är det ens trevligt att hälsa eller är det ett intrång i andra löpares bubbla?
Jag hälsar när jag är på bra humör eller om jag ser någon som ser ut att behöva lite pepp. Jag hälsar genom att le. Ofta har människor lurar i öronen (jag själv inkluderad) så ett ”hej” kanske inte hörs. Ibland får jag inte ens ögonkontakt med andra löpare. Det kan jag tycka är lite tråkigt, men inget jag lägger på minnet eller stör mig på (om jag inte är arg redan innan men då stör jag mig på allt). Lite ögonkontakt, lite leende eller lite ”hej”. För att man vill. Det är det viktigaste. Jag vill absolut inte ha till något jäkla hälsningstvång! Det blir ju bara löjligt. Man är ute och springer ensam för att det är kravlöst i relation till andra människor. Man har all rätt att vara i sin egen bubbla så länge man undviker att springa in i bilar, barnvagnar, andra människor och hundkoppel i den mån det går utan att hoppa in i buskar. Man måste inte ta ögonkontakt. Man får vara för sig själv – det är ju det som är tjusningen med löpning!
Men visst finns det något, löpare emellan, som bara är mellan oss? Någon liten, liten del som andra inte förstår? Får man säga så? Och är det inte lite, lite som att vara med i en klubb fast man är helt ensam? Eller finns det löpare som inte vill vara löpare? Som springer utan att de vill vara med i gruppen ”löpare”? Som inte alls har sin identitet i det, minsta lilla? Som ser sig till 80% som mamma och 20% som chef och löpningen bara är något som blir, inte som något hon är? Känner hon att hon behöver hälsa på andra löpare då? Njae, varför skulle hon det? Hon hälsar ju inte på några andra hon möter på gatan…
Hälsa eller inte hälsa. Gör vad tusan du vill! Men det hade varit roligt att se vad de olika städerna i Sverige och världen har för ”smile rate”…
Om man ska hälsa eller inte tycker jag är en ständigt pågående fråga. Måste man? Ska man? Hur ska man göra det? Är det otrevligt att inte hälsa? Är det otrevligt att inte hälsa tillbaka? Varför ska man hälsa? Är det ens trevligt att hälsa eller är det ett intrång i andra löpares bubbla?
Jag hälsar när jag är på bra humör eller om jag ser någon som ser ut att behöva lite pepp. Jag hälsar genom att le. Ofta har människor lurar i öronen (jag själv inkluderad) så ett ”hej” kanske inte hörs. Ibland får jag inte ens ögonkontakt med andra löpare. Det kan jag tycka är lite tråkigt, men inget jag lägger på minnet eller stör mig på (om jag inte är arg redan innan men då stör jag mig på allt). Lite ögonkontakt, lite leende eller lite ”hej”. För att man vill. Det är det viktigaste. Jag vill absolut inte ha till något jäkla hälsningstvång! Det blir ju bara löjligt. Man är ute och springer ensam för att det är kravlöst i relation till andra människor. Man har all rätt att vara i sin egen bubbla så länge man undviker att springa in i bilar, barnvagnar, andra människor och hundkoppel i den mån det går utan att hoppa in i buskar. Man måste inte ta ögonkontakt. Man får vara för sig själv – det är ju det som är tjusningen med löpning!
Men visst finns det något, löpare emellan, som bara är mellan oss? Någon liten, liten del som andra inte förstår? Får man säga så? Och är det inte lite, lite som att vara med i en klubb fast man är helt ensam? Eller finns det löpare som inte vill vara löpare? Som springer utan att de vill vara med i gruppen ”löpare”? Som inte alls har sin identitet i det, minsta lilla? Som ser sig till 80% som mamma och 20% som chef och löpningen bara är något som blir, inte som något hon är? Känner hon att hon behöver hälsa på andra löpare då? Njae, varför skulle hon det? Hon hälsar ju inte på några andra hon möter på gatan…
Hälsa eller inte hälsa. Gör vad tusan du vill! Men det hade varit roligt att se vad de olika städerna i Sverige och världen har för ”smile rate”…
