Jennifers träning

 

Det finns flera anledningar till att jag inte borde säga det.

 

För det första så tror jag på att man står starkare fast vid saker man yttrat än tankar man bara tänkt för sig själv. Det blir mer på riktigt när man sagt det. Mer äkta. Mer sant. Man skapar sin egen verklighet genom hur man tänker och säger. Jag borde inte ens tänka såhär...

 

För det andra så utger jag mig för att vara ultralöpare. Jag har sprungit lopp som är längre än marathon (men ironiskt nog aldrig ett marathon) så jag har "rätten" att kalla mig det. Jag har sprungit det förut och jag är anmäld till flera lopp med riktig lång distans. Bland annat Ultravasan 90 km. Så jag är en person som springer ultramarathon - men är jag en ultralöpare? Tycker jag verkligen att det är roligt att springa långt?

 

På mina ensamma långpass så inser jag att det inte är så jäkla roligt. Det tar lång, lång tid. Kroppen vill inte mer efter två timmar och jag själv slutar att vara ett trevligt sällskap efter en timme. Vet jag då att jag har ett par timmar kvar så är det inte roligt. Not funny! Ont gör det också.

 

Men är det inte lite det som är själva grejen? Att jag gör det fast jag ville ge upp för länge sedan? Jag ville inte de sista tre timmarna men på något sätt sprang jag dem ändå. Det gjorde ont efter två timmar men jag kom i mål efter sju. Den där gränsen mellan det virdiga i smärtan och njutningen av att faktiskt klara av det. Den där jäkla envisheten som kommer av att jag sagt att "jag ska". Skövde 6-timmars, TEC och Ultravasan är såna grejer. Det kommer ju att vara vidrigt. Men fy farao - vad underbart det kommer att vara när det är klart. När jag kan se mig själv i spegeln och säga "Du gjorde det! Du sa att du skulle och du gjorde det!".

 

När jag kom i mål på Tjejmarathon förra året så var jag så jäkla förbannad. Jag hade ont i knäna. Jag tänkte verkligen inte ta ett steg till. Jag var arg på Annie och Madde som hade "mätt fel" och jag fick springa en heeeel kilometer extra! (Det där med att vi sprang fel ett par gånger hade liksom inte med saken att göra.) Jag var arg på mamma som inte hade låtit mig ge upp. Jag var arg på min kropp som gjorde ont. Jag var arg på att alla andra verkade så jäkla glada och nöjda med att vara i mål medan jag bara var arg. Jag var arg på kilometertiderna som var så nedrans kassa eftersom jag jämförde dem med en mil på platt asfalt.

Den sköna känslan kom långt efteråt. Inte ens när jag kommit hem och låg på soffan. Inte ens när jag åkte in till sjukhus mitt i natten med rusande puls på grund av vätskebrist och överansträngning. Men någon dag efteråt kanske... När det hade sjunkit in att jag sprungit 54 km i terräng. Kanske. Jag kan faktiskt inte minnas det där "shit, jag gjorde det!" ögonblicket...

Men det borde ha kommit någon gång. Varför skulle jag såhär i efterhand anmäla jag mig till fler, och längre, ultralopp annars? Hittar ni någonsomhelst logik här?! Är jag bara en idiot? Hatar jag mig själv? Varför vill jag göra det igen?

 

Varför springer jag mina långpass om de nu är så tråkiga? Är det inte bättre att bara träna det som är roligt?

Jag springer dem för att träna kroppen inför TEC och Ultravasan. Men varför vill jag springa de där långa loppen om det är såhär det känns? Det är tråkigt. Det tar tid. Det gör ont. Förbaskat ont!

 

Det svar på frågorna som vi kom fram till under Tjejmarahon var: Vi gör det för att vi kan!

 

Kanske letar vi alla efter något där vi kan känna att vi lyckats? Vinna en fight, göra fem chins, uppnå säljmålen på jobbet, vinna en fitnesstävling, springa milen under 45 minuter eller springa så långt det bara är möjligt? Kanske är det vad som driver mig? Att se hur långt jag kan komma?

 

Vägen dit är inte rolig, men av någon anledning gör jag det igen. Och igen. Det finns någonting där. Någonting i Grisslehamn. Någonting efter åttonde varvet i Täby. Någonting i Mora. Någonting som får mig att växa som person. För att jag klarade av det. För att jag kunde!

 

Och så får jag ju tårar i ögonen, redan, av den här inspirationfilmen från Ultravasan... Mäktigt, är ordet!