Jennifers träning

Långpasset jag saknat

Femton kilometer är på gränsen till att kallas långpass, för mig. Det är på gränsen mot distanspass, alltså i kortaste laget. Men jag har inte sprungit långt på en månad. Så idag var det långpass. Och det gick över alla förväntningar!

Jag åt frukost vid åtta och tassade ut vid halv elva. Jag ställde om klockan från att visa distans till att visa puls. Tempot visas ändå störst. Man kan ställa in det på något sätt. Jag kanske måste lära mig hur... Men jag fokuserade på pulsen. Vid 180 slag/minut går jag över i röd zon. Under 179 slag/minut är i orange zon. Där ville jag hålla mig. Min maxpuls är 200 slag/minut så det är ändå inte superlätt. Men det känns lagom. Jag ville att 179 slag/minut skulle hålla mig runt 6 minuter/kilometer. Och det stämde ungefär. På "platten" gick det lite snabbare. I uppförsbackarna ganska mycket långsammare (här lyckades jag inte hålla mig i zon och kom ofta upp i 180-184 slag) och i nedförsbackarna gick det ganska mycket snabbare. Det hela resulterade i 15 kilometer på 1 timme och 29 minuter. Väldigt nära 6 minuter/kilometer. Snittpuls på 176 slag/minut. Och när jag kom fram hade jag den där känslan. Den där som jag inte haft efter långpass på jättelänge. Att jag kunde tänka mig att springa mera. Att jag ser fram emot morgondagens lätta jogg. Att jag inte vill lägga ner långdistanslöpningen. Att jag inte är kräkslut och ska ligga stilla resten av dagen. Jag kände mig pigg. Glad. Lagom trött. Oj, så jag saknat den känslan efter långpassen!

Nu har jag ätit pangkakor (jag vet att det inte heter så men det är roligare...) med kanel, honung, banan och glass och kollar ikapp Homeland inför säsong fyra på måndag. Slapparlördag i några timmar till. Kvalitetsvila!