Jennifers träning

Klenare än klenast... Så nu kör vi!

Igår träffade jag Björn för att gå igenom de två styrkepass jag ska köra ett tag framöver. Herregud. Om jag hade egot i botten efter förra gången är jag nu nere i sanden under botten och krälar...

Utfall. Att jag blir tvärslut efter tre utfall. Visserligen sitter kanske varannat utfall hyfsat snyggt, utan att höften sticker iväg eller magen lägger av - men ändå! Typ tre utfall! Hur tusan har jag kunnat springa flera mil med de här benen?! Inte undra på att jag fått ont. Humöret är i botten och det yttras många svordomar. Jag gör ju rätt så varför lyder inte kroppen? Jag säger åt den att hålla en viss position men ändå glider den iväg och lever ett eget liv. Det känns inte okej. Det är jag som bestämmer! Lyd, för bövelen, och gör vad jag säger åt dig!

Magövningen var såklart svintung men där finns det ändå någon sorts grund att vila i. Jag kan. Det finns magmuskler och om jag bara håller i dem kommer det att gå fint. Jobbigt som tusan men hoppet lever.

Ja, när jag väl lugnar ner mig efter benövningarna och sänker tankarna om mig själv från "superatleten" till "normal" så känns det ändå väldigt bra att börja om från grunden. Vad spelar det för roll att jag kan ta 80 kilo i benpress när jag blir helt slut av tre korrekt utföra utfall? Nej. Back to basic. Först grundstyrka - sen lasta på. Först teknik - sen vikt. Jag vet ju innerst inne att det är bäst. Men jag känner mig så futtig. Så klen. Så dålig. Sätter jag det däremot i livsperspektiv och ändrar målet till att få åtta behagliga mil i april* så är det inte så dåligt. Jag borde däremot ha gjort det direkt efter min rehab i maj 2012, innan jag började springa långt... Det är lätt att vara efterklok men åt helvete att vara efterklok utan att ändra sig!

 

*  ... För jag nämnde väl det? Att jag sedan igår är anmäld till TEC 50 miles i april 2015? :)