Jennifers träning

Jag vaknade med en längtan i kroppen. Längtan efter marklyft. Jag som tidigare verkligen avskytt marklyft. Bävat inför dem. Velat hoppa över dem. Nästan blivit lite arg av dem. Nu skuttade jag ur sängen och kände bara: Bring It! Den känslan gjorde benpasset till ett väldigt bra benpass. Men gymmet har verkligen ingen AC eller luftkonditionering och fönstren går inte att öppna. Redan vid övning två, enbenssquats i smithmaskin, höll jag på att dö svettdöden. Den bokstavligen rann och droppade av mig. Jag börjar även få huvudvärk. Jag vet att huvudvärk är ett tecken på att jag borde lägg av. Gå hem. Vila. Men jag tänker att det bara beror på luften så jag kör klart mitt pass och stretchar istället utomhus, på väg hem.

Huvudvärken håller i sig och när jag äter frukost känner jag mig onödigt varm. Feber på ingång. Jag ignorerar det. Packar med grejer för att springa till Saltholmen efter jobbet. Det är en mil men 26 grader varmt. Jag kommer fram till jobbet och huvudvärken blir värre och värre och jag svettas och fryser om vartannat. Dealar lite med mig själv. "Jag kan ju prova att springa och sen ta en spårvagn sista biten om det inte går" och sådär. Ni vet, så som man gör. Men så tog jag till "vad skulle jag sagt till andra?" och då gick jag raka vägen till värktablettslådan. Huvudvärken försvann efter en stund och jag mådde mycket bättre. Kanske skulle jag ändå...? Nej. Tänk långt. Om jag vilar en kväll kanske jag istället slipper bli sjuk i flera dagar. Och Saltholmen kan jag ju åka till ändå. Det går spårvagnar. E skulle möta mig där med bikini, handduk, rena kläder och mat. Nu åkte vi istället tillsammans ut. Också mysigt! Såhär fick jag avsluta min arbetsvecka:

Fint, men lite mycket folk...

Idag mår jag bättre. Vi inledde dagen med att skruva upp mörkläggningsrullgardiner i sov- och vardagsrum. Det är de rum som ligger i söderläge och därmed har sol på sig heeeela dagarna. Det blir både varmt och svårt att somna. Nu blir det i alla fall mörkt!
När det var klart ville jag faktiskt springa lite och med tanke på hur sällan jag vill springa just nu så passade jag på. Klockan råkade vara 12, alltså en av de sämre tiderna för att springa. Det är både varmt och solen bränner. Men äh. Passa på medan lusten finns. På med korta tights och sport-bh. En vattenflaska i handen och nycklar och salttabletter i fickan på tightsen. Pengar, betalkort och västtrafikkort i samma hållare som telefonen. Jag räknade med att göra stopp och köpa energi och mera vätska. Så blev det också.
Jag sprang ut på Hisingen. Vid Älvsborgsbron hade jag kommit 11 km, så på andra sidan stannade jag vid en kiosk. Köpte vatten (mina 500 ml var slut), liten Snickers och tog en salttablett. Sprang ner mot Slottsskogen och genom den. Vid Övre Husar/Vasagatan hade jag kommit 20 km. Här bestämde jag mig för att ta 30 km, istället för 25. Det kändes ju bra. Så jag sprang upp mot Skatås. Vid infarten till Skatås är det exakt 4 km hem, vilket är skönt att veta. Alltså ungefär hur mycket jag behöver springa "runt" för att nå 30 km. Stannade på vägen upp mot Skatås för att köpa ännu en halvliter vatten och en 20 cl festis. Sprang vidare. Kom fram när jag hade sprungit 29 km så jag tog en liten omväg i området och avslutade hela rundan med att dricka upp det sista ur flaskan och köpa isglass!

Genom hela min runda tänkte jag "speed kills distance". Jag gick ut löjligt långsamt men hade som mål att jag skulle ha tempo "jag kan springa såhär resten av livet". Långsamt. Det gick bra. Jag hade som mest 178 slag/min i puls. Där brukar mitt medel ligga efter ett kortare pass. Så jag får anse den här löpturen som mycket lyckad. Jag hade energi kvar när jag kom fram, även om intaget varit väldigt dåligt och benen kändes ömma. Det känns som en seger.
Jag har däremot bränt mig enormt på axlarna. Det stramar rejält. Och benen är väldigt trötta. Att sätta mig i soffan gjorde ont i rumpan. Men äh. Det är smärta jag kan leva med!

Resten av dagen ska jag spendera med kaffe, Netflix och Playstation. Jag har fått nog av både rörelse och sol...