Jennifers träning

 

 

Jag är löjligt ointresserad av kläder, hår och smink. På riktigt. Jag sminkar mig någon gång i kvartalet och då snackar vi mascara. Någon gång i halvåret kanske lite extra kladd runt ögonen. Jag har kanske tur som har naturligt långa och ganska mörka ögonfransar, men ändå. Jag orkar inte hålla på. Jag plockar det värsta runt ögonbrynen när det inte går att låta bli längre, men jag håller det så sällan det går och så få strån som möjligt. Jag orkar inte hålla på. Jag tar bort annan kroppsbehåring när jag själv tycker att det börjar se lite väl äckligt ut, men det dröjer oftast ett tag. Om jag råkar ha korta tights på gymmet trots håriga ben, eller råkar ha glömt att raka mig under armarna fast jag ska köra chins, så är det så. Det är ingen katastof. Jag orkar inte hålla på.

Naglar skulle jag (man ska aldrig säga aldrig men) aldrig lägga mer tid och pengar på än att kanske, någon gång i kvartalet måla dem med nagellack från H&M. Det är inte värt. Det är dyrt och tar tid. Jag orkar inte hålla på.

 

Jag bryr mig inte om vad jag har på mig för kläder. De fåtalet gånger jag behöver fundera över det får jag lätt ångest. Jag vill inte bry mig. Det kan nästan till och med få mig att avstå en fest eller andra tillställningar. Jag har inget emot att klä upp mig då och då men eftersom jag är så ointresserad lägger jag så väldigt lite tid och pengar på det så att när jag väl får lite lust att klä upp mig finns inget där. Jag vet heller inte hur jag ska klä mig för min kroppstyp och längd och det hela slutar med lätt ångest. Jag orkar inte hålla på. Men "alla andra" är ju så snygga så att jag känner mig fel vad jag än gör.

 

"Alla andra" verkar tycka att sånt här är kul, men jag förstår inte det roliga. Att lägga ner otaliga timmar på att leta efter kläder, gå in och ut i butik efter butik, prova, köa och varje morgon fundera över vad som matchar vad. Blä! Att därefter lägga ner ett antal minuter (5,10,20,30?) vareviga dag på att lägga kemikalier på ansiktet. Sedan ta bort allt på kvällen igen. För att göra om allt nästa dag igen. Blä! Stackars huden. De här tjejerna som ser ut som att de gipsat fejset och sen målat med målarfärg ovanpå. De ser verkligen onaturliga ut. Varför gör de så?! Och hur hinner ni med allt det här letandet efetr kläder och sminkandet på och av? Hur orkar ni? Vad är belöningen som gör det värt energin och tiden? Vad missar jag när jag låter bli att sminka mig och klä mig snyggt, förutom att slippa ha lätt ångest över att jag "borde" bry mig?

 

Som tur är har jag bara lite ångest. Jag kan stänga av den. Jag kan inse att jag är mer än hur jag ser ut. Jag kan inse att om någon jag möter ser ner på mig för att jag är tråkigt klädd och inte sminkad så är det den personens problem och att det inte har med mig att göra. Hur andra ser på mig handlar lika mycket, om inte mer, om dem än om mig. Precis som att mina åsikter om översminkade, utseendeintresserade personer som diskuterar läppstiftsmärken och spenderar timmar per månad hos frisör, nagelteknolog och vaxare handlar om mig.

 

Även om jag inte funderar överdrivet mycket eller ofta på det här kan jag inte låta bli att tycka att det är lite tragiskt. Jag var där. Jag tyckte också att det var viktigt att ha snygga kläder, fixat hår och vara sminkad. Det var på den tiden då jag såg mitt eget värde i andras ögon. Det var en mask och det gav uppmärksamhet. Här ska vi dock inte blanda ihop orsak och samband. Bara för att det var så för mig så är det inte så för alla. Jag vill säga det. Och när man börjar få ångest över att inte göra som alla andra, för att man inte orkar hålla på, så måste man se upp. Jag har inte koll på kändisar. Jag skiter i vilka kläd- och sminkmärken som är inne. Jag kollar sällan på de tv-program som diskuteras i jobbets kök. Jag tänker inte att ändra på mig för att passa in. Det är inte värt energin, tiden och pengarna. Jag kan inte leva ett liv jag inte vill leva för att kunna småprata vid en kaffebryggare. Jag är för kär i livet för det.