Jennifers träning

När jag åt frukost var det extremt fint väder. Alla löpare vet hur det svider i ett löparhjärta när man vet att man bör vara inne och stilla när det är underbart, soligt väder. Speciellt när vintern varit på tok för lång!

Det gick fram tills E åkt till jobbet. Jag ligger på soffan och tänker "Näe! Nu får det vara nog!" När jag drog på mig kläderna tänkte jag "om jag blir sjukare nu kommer jag inte att förlåta mig själv". Jag tänkte också att det är konstigt hur det kan kännas så nervöst inför ett löppass. Det är lite som att ha en dejt med sin pojkvän efter att inte ha träffats på ett tag. Det pirrar i magen och man är glad och förväntansfull. Jag funderade på om jag kommer ihåg hur det känns att springa. Tveksamt. Kommer jag ihåg hur man gör?

Jag stack ut och höll fokus på pulsen. Eftersom jag varit sjuk tror jag att det är bättre att hålla kollen på pulsen än på tempot. Det får bli det tempo det blir. Vanligtvis springer jag på mellan 5:45- till 6:10-minuterstempo, ganska oberoende hur långt jag springer. Det hänger snarare på dagsformen. Idag slutade mina 5,44 kilometer på 32:35 minuter. 5:58-tempo i snitt. Och det kändes skönt hela vägen. Jag hade en skön puls hela tiden. Jag kände mig knappt ens svettig (fast lite svettig blev jag ju). Så gött! Nu gäller det bara att kroppen chillar ner sig resten av dan och inte drar på sig något. Jag fyller på med protein, ska sen duscha och efter det tänker jag inte göra många knop. Just nu ömmar knäna lite, vilket skrämmer mig. Men det är klart - de är ju ovana. Nu måste jag få av de halvsvettiga kläderna och hoppa in i en varm dusch.